Skadeståndsanspråk på grund av förväxling av avliden

Justitiekanslerns beslut 

1) Staten skall utge skadestånd till

RT med 11 600 kr,

ST med 10 000 kr,

JT med 10 000 kr,

JaT med 10 000 kr,

RS med 10 000 kr,

LT med 11 250 kr, och

MS med 10 000 kr. 

Justitiekanslern uppdrar åt Rättsmedicinalverket att ombesörja att ersättningen betalas ut till en och var av dem. Betalningen till underåriga JaT skall göras till hennes förmyndare. 

2) Justitiekanslern vidtar i övrigt ingen åtgärd i ärendet. 

Ärendet 

Inledning 

RT:s och ST:s dotter P anträffades död den 30 juli 2001. Kroppen efter henne fördes till rättsmedicinska avdelningen i Lund för undersökning. Den 6 augusti 2001, när en begravningsbyrå skulle hämta kroppen efter en annan avliden (en utländsk medborgare), kom på grund av förväxling kroppen efter P att lämnas ut. Kroppen fördes utomlands och begravdes där. Den 10 augusti uppmärksammade personalen vid den rättsmedicinska avdelningen förväxlingen. Sedan åtgärder vidtagits kunde saken ställas tillrätta. Den 20 augusti genomfördes ett byte av kropparna. Begravningen av P i Sverige fick till följd av det inträffade skjutas upp vid två tillfällen. 

Anspråket 

RT har för egen del och för den närmaste familjens räkning begärt skadestånd av staten på grund av det felaktiga utlämnandet av kroppen efter P. De har därvid yrkat ersättning för ideell skada avseende det psykiska och fysiska lidande som de har fått utstå med 20 000 kr per familjemedlem, samt för de extra kostnader för telefonsamtal som RT och LT (syster till P) drabbats av till följd av felet med sammanlagt 2 807 kr. RT har skriftligen redogjort för de efterlevandes upplevelser och reaktioner på grund av den gjorda förväxlingen. 

De efterlevande som har begärt ersättning i ärendet är den avlidnas två barn (13 resp. 21 år gamla), far och mor samt tre syskon. 

Utredningen 

Justitiekanslern har efter begäran från Rättsmedicinalverket övertagit handläggningen av ärendet. 

Rättsmedicinska avdelningen i Lund har i ett yttrande redogjort för det inträffade. RT har fått del av yttrandet och också getts tillfälle att komplettera skadeståndsanspråket. 

Justitiekanslerns bedömning 

Utgångspunkter för min bedömning 

Ärendet aktualiserar två olika uppgifter som ligger på Justitiekanslern att fullgöra. Den ena avser Justitiekanslerns skadereglerande verksamhet. Vid utövandet av den uppgiften tillämpar Justitiekanslern svensk skadeståndsrätt. Den andra rör Justitiekanslerns funktion att utöva tillsyn över offentlig verksamhet. Inom ramen för den uppgiften får Justitiekanslern som särskild åklagare väcka åtal mot befattningshavare som har begått brott i tjänsten. Om ett fel kan beivras genom disciplinärt förfarande får Justitiekanslern göra anmälan till den som har befogenhet att besluta om disciplinpåföljd. 

RT har inte visat upp någon fullmakt att ansöka om ersättning för övriga anhörigas räkning. Jag utgår från att han är behörig att företräda dem. 

Den skadeståndsrättsliga regleringen 

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skall staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet som staten svarar för. Av 1 kap. 3 § samma lag framgår att bestämmelserna om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar någon annan genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande som innefattar brott, genom brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar, olovlig avlyssning eller olaga diskriminering eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning. 

Vad som nu har sagts om ersättning för lidande gäller enligt skadeståndslagen i dess lydelse före den 1 januari 2002, som var aktuell vid den händelse som avses med det här aktuella anspråket. I sak motsvarande regler gäller numera enligt 3 kap. 1 § tredje punkten och 2 § andra punkten jämförda med 2 kap. 3 § skadeståndslagen (se SFS 2001:732 samt prop. 2000/01:68 s. 67). 

Vilka rutiner tillämpades av rättsmedicinska avdelningen i Lund vid utlämnande av en avliden? 

Enligt vad som framkommit av utredningen fanns det vid tidpunkten för händelsen inte några skriftliga bestämmelser utfärdade i saken från Rättsmedicinalverket. I stället tillämpades sedan lång tid tillbaka vissa handläggningsrutiner som hade slagits fast. Dessa har i korthet, och i här aktuella delar, gått ut på följande. 

När en död kropp kom in till den rättsmedicinska avdelningen säkrades identiteten på kroppen genom att ett namnband sattes fast på den. När kroppen förvarades i ett kylfack placerades en s.k. tillhörighetslapp med namnuppgift utanpå kylfacksdörren. Denna kvitterades av den transportör som senare hämtade kroppen. Vid utlämning av kroppen skulle en rättsmedicinsk assistent alltid närvara, som tillsammans med transportören såg till att rätt kropp lämnades ut. 

Närmare om den aktuella förväxlingen 

Efter att ha tagit del av utredningen i saken kan jag inledningsvis konstatera att de aktuella kropparna varit märkta på föreskrivet sätt med namnband. Däremot har kropparna i samband med de undersökningar som gjordes av misstag kommit att placeras i varandras kylfack sett i relation till de tillhörighetslappar som satt utanpå kylutrymmet. 

Utredningen har vidare visat följande. Kroppen efter den avlidna utländska medborgaren skulle hämtas den 6 augusti 2001 av en representant för en begravningsbyrå (transportör) tillsammans med en utländsk begravningsentreprenör. Transportören tittade på de kvitteringslappar som satt på kylutrymmet och tog med ledning av dessa ut den kropp som han antog vara den som skulle utlämnas. Transportören uppsökte den assistent som var i tjänst vid rättsmedicinska avdelningen och frågade om kroppen kunde lämnas ut. Assistenten, som befann sig i en annan del av avdelningens lokaler och där var upptagen med andra arbetsuppgifter, svarade att det gick bra. Eftersom assistenten litade på transportören och själv var sysselsatt med annan verksamhet, följde assistenten inte med för att personligen lämna ut kroppen utan tog för givet att en kontroll av namnbandet gjordes. När transportören återkom till lokalen för kylutrymmet hade den utländska entreprenören redan lyft över kroppen i den medförda kistan. Transportören tog för givet att denne hade kontrollerat namnbandet. Det visade sig dock senare att det var kroppen efter P som hade hämtats ut och att hennes namnband fanns fastsatt på kroppen. 

I detta sammanhang bör, som en bakgrund till min fortsatta bedömning, sägas att det av utredningen kommit fram att den transportör som hämtade kroppen hade mångårig rutin i verksamheten från en tidigare tjänstgöring vid den rättsmedicinska avdelningen, samt att det på grund av sommarsemestrar fanns endast en ordinarie rättsmedicinsk assistent i tjänst på avdelningen den vecka då kroppen hämtades. Denne assistent hade dessutom introducerats i verksamheten av transportören. 

Ersättningsanspråket rörande utgifter för telefonsamtal 

Det är klarlagt att den felaktiga placeringen av kropparna i kylutrymmet ledde till att fel kropp kom att lämnas ut. Det skall noteras att om avdelningens rutiner för utlämnande av kroppar hade följts, dvs. assistenten hade varit med vid utlämnandet för att försäkra sig om att rätt kropp hämtades, det är sannolikt att felet hade upptäckts. Även om omständigheterna var speciella i det aktuella fallet gjorde sig avdelningen genom underlåtenheten att förvissa sig om att rätt kropp lämnades ut skyldig till en allvarlig försummelse. 

Det är sålunda klarlagt att rättsmedicinska avdelningen har ådragit staten ett skadeståndsansvar på grund av en försummelse vid myndighetsutövning (3 kap. 2 § skadeståndslagen). RT och LT har därför rätt till ersättning för den ekonomiska skada i form av ökade telefonsamtalskostnader som de visat att de har åsamkats. RT skall tillerkännas ett avrundat belopp om 1 600 kr. På motsvarande sätt skall LT gottgöras med 1 250 kr. 

Ersättningsanspråket avseende ideell skada 

Utredningen här har inte gett svar på frågan huruvida det felaktiga utlämnandet lett till att RT och övriga efterlevande drabbats av någon form av psykiska eller fysiska besvär som varit medicinskt påvisbara. Jag saknar därför grund för att tillerkänna dem ersättning för personskada enligt bestämmelserna i 3 kap. 2 § och 5 kap. 1 § skadeståndslagen. 

Frågan är då om det finns förutsättningar för skadestånd för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen i den tidigare gällande lydelsen. Denna bestämmelse förutsätter för sin tillämpning, som redogjorts för ovan, att den ideella skadan, kränkningen, har vållats genom en brottslig handling av det slag som avses i lagrummet. Beträffande ämbets- eller tjänstefelsbrott innebär bestämmelserna att endast vissa sådana brott kan medföra skadeståndsansvar. Avgörande för den frågan är om den handlingsnorm som åsidosatts i det enskilda fallet och som konstituerar ett brott kan sägas ha den enskildes integritet som skyddsobjekt. 

Enligt uppgift från Rättsmedicinalverket har det inte tidigare gjorts någon rättslig prövning av den aktuella förväxlingen från straffrättsliga utgångspunkter. Verket har beslutat att inte ta upp saken i personalansvarsnämnden. För den skadeståndsrättsliga prövningen är det utan betydelse att ingen fällts till ansvar för brott. Prövningen kan göras självständigt och oberoende av detta. 

Att en kropp efter en avliden lämnas ut till rätt efterlevande är ur etisk och allmänmänsklig synpunkt mycket viktigt. Det är klarlagt att det felaktiga utlämnandet i detta fall har lett till omfattande och kännbara konsekvenser för de anhöriga. Den handlingsnorm som åsidosatts, och som syftat till att se till att rätt kropp lämnades ut, måste sägas ha haft den personliga integriteten som skyddsobjekt, såväl vad gäller respekten för den avlidne som de efterlevandes rätt till stoftet efter den avlidne. 

Vid en sammantagen bedömning finner jag att det ur de efterlevandes synvinkel varit fråga om en kränkning av sådant slag att staten ådragit sig skadeståndsansvar enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen i dess äldre lydelse. Den krets av efterlevande som har riktat ett anspråk mot staten utgörs av de närmast anhöriga till P. De får samtliga anses berättigade till ersättning för lidande. Utredningen i ärendet ger mig inte tillräcklig grund för att individualisera ersättningen på något sätt. Ett lika stort belopp skall därför utgå till var och en av de efterlevande. 

En skada av ideell natur låter sig mera sällan uppskattas i exakta termer eller efter på förhand uppställda beräkningsgrunder. Det får oftast bli fråga om en uppskattning efter skälighet. Vid en bedömning av föreliggande omständigheter och med beaktande av den praxis som finns vid bestämmande av lidandeersättning, finner jag skäligt att bestämma ersättningen till 10 000 kr till var och en av de anhöriga. 

Föranleder det inträffade någon åtgärd i övrigt från Justitiekanslerns sida? 

Av straffbestämmelsen i 20 kap. 1 § brottsbalken framgår att ett tjänstefel inte skall föranleda straffansvar om det med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa. 

Enligt 4 § förordningen (1975:1345) med instruktion för Justitiekanslern bör Justitiekanslern inte ingripa mot lägre befattningshavare utan självständiga befogenheter, om det inte påkallas av särskilda skäl. 

Med hänsyn till de tidigare redovisade speciella omständigheter som föregick det felaktiga utlämnandet av kroppen efter P, samt då det rört sig om en försummelse som begåtts av en lägre befattningshavare, finner jag att förhållandena är sådana att det inte finns anledning att inleda vare sig något straffrättsligt eller något disciplinärt förfarande. 

Rättsmedicinalverket har upplyst att verket gjort en utredning om de rättsmedicinska avdelningarnas rutiner för utlämnade av avlidna samt att den översynen lett till att verket utfärdat interna föreskrifter och riktlinjer i frågan. Jag har tagit del av dessa. Av bestämmelserna framgår bl.a. att den som lämnar ut en kropp numera med sin namnteckning skall bekräfta att han eller hon har lämnat ut kroppen samt att identiteten kontrollerats tillsammans med den som hämtar kroppen. Eftersom Rättsmedicinalverket vidtagit adekvata åtgärder för att förhindra en upprepning av det inträffade finns det inte skäl för mig att utreda saken ytterligare. 

Någon åtgärd i övrigt i saken skall alltså inte vidtas från min sida. 

Med den allvarliga kritik som givetvis ligger i min bedömning av skadeståndsfrågan avslutar jag ärendet.