Skadeståndsanspråk mot staten med anledning av examinationen av en universitetskurs

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår FO:s begäran om ersättning av staten.

Ärendet

Bakgrund

Magisterprogrammet Teknik-Design-Kommunikation om 40 poäng startades 2001 inom ramen för ett samarbete mellan Linköpings universitet, Malmö högskola och Mälardalens högskola. Sökande till programmet ansökte till och registrerades vid någon av högskolorna eller universitetet och följde sedan de olika i programmet ingående delkurserna enligt utbildningsplanen. Ansvaret och examinationsrätten för delkurserna var fördelade mellan de olika högskolorna och universitetet. Linköpings universitet svarade för samordningen och examinationen för hela magisterprogrammet. Den i programmet ingående magisteruppsatsen om 10 poäng handleddes, seminariebehandlades och examinerades vid samtliga berörda lärosäten.

Ansvaret för delkursen Forskningsmetodik för Teknik-Design-Kommunikation (Forskningsmetodik) om fem poäng låg på Linköpings universitet, som också stod för examinationen på kursen. Enligt kursplanen, som fastställdes den 1 juni 2001, examinerades kursen genom aktivt deltagande i grupparbeten och skriftliga inlämningsuppgifter (fyra poäng) samt aktivt deltagande i uppsatsseminarier som både opponent och respondent (en poäng).

Samarbetet mellan lärosätena beträffande magisterprogrammet upphörde 2004. Därefter tog Linköpings universitet över ansvaret för samtliga delkurser inom programmet. Den 21 juni 2004 fastställdes en ny kursplan för delkursen Forskningsmetodik. Enligt den nya kursplanen, som inte var försedd med övergångsregler, skulle kursen examineras genom aktivt deltagande i seminarier och skriftliga inlämningsuppgifter. Examinationen delades inte längre upp på olika poäng.

FO påbörjade 2001 magisterprogrammet vid Mälardalens högskola. Med en normal studietakt skulle han ha varit klar med sin magisteruppsats vårterminen 2003. Han blev dock klar först i mitten av 2004. Då lade han fram och godkändes på uppsatsen vid Mälardalens högskola.

Före det att uppsatsen lades fram hade FO examinerats på de fyra första poängen på delkursen Forskningsmetodik. Det kvarstod därefter för honom att få godkänt på den sista poängen på delkursen för att kunna få ut examensbeviset för magisterprogrammet.

Linköpings universitet beslutade att FO samt andra studenter i hans situation såvitt avsåg den kvarvarande poängen på delkursen Forskningsmetodik skulle examineras genom fullgörandet av en skriftlig uppgift. Uppgiften innebar att de skulle besvara fyra frågeställningar. FO lämnade in sin uppgift den 12 april 2005 men godkändes inte. Han fick sedan en ny uppgift, som han inte godtog. I stället lämnade han in ett klagomål till Högskoleverket, som initierade ett tillsynsärende. Efter att ha hört Linköpings universitet fattade verket den 16 juni 2006 beslut i ärendet. I beslutet sägs väsentligen följande.

”Tillämpliga bestämmelser m.m.

Enligt 6 kap. 7 § högskoleförordningen (1993:100) skall i kursplanen anges bl.a. den kurslitteratur som skall användas och formerna för att bedöma studenternas prestationer.

Enligt 6 kap. 10 § högskoleförordningen skall betyg sättas på en genomgången kurs och betyget skall bestämmas av en av högskolan särskilt utsedd lärare (examinator). Av 12 kap. 4 § högskoleförordningen jämförd med 2 § samma kapitel framgår att ett beslut om betyg inte kan överklagas.

Enligt 6 kap. 15 § högskoleförordningen skall en student som uppfyller fordringarna för examen på begäran få examensbevis av högskolan. Av 12 kap. 2 § punkt 9 högskoleförordningen följer att en högskolas avslag på en students begäran att få examensbevis eller utbildningsbevis, överklagas till Överklagandenämnden för högskolan.

Högskoleverkets bedömning

Inledningsvis måste noteras att ett beslut om betyg inte får överklagas (12 kap. 4 § jämförd med 12 kap. 2 § högskoleförordningen). Därmed får ingen myndighet, inte heller Högskoleverket, överpröva en bedömning av en utsedd examinator. Verket kan däremot ha synpunkter på den formella hanteringen av examination.

Vad gäller N Ns begäran om att erhålla ett examensbevis skall en sådan framställan göras till det lärosäte som han har studerat vid. Enligt 12 kap. 2 § punkt 9 högskoleförordningen kan ettbeslut av en högskola att avslå en students begäran om att få examensbevis eller utbildningsbevis överklagas till Överklagandenämnden för högskolan. Högskoleverket har däremot inte befogenhet att ompröva ett beslut av ett lärosäte.

N N har anfört att han fullgjort alla de krav som uppställdes i den kursplan för kursen Forskningsmetodik för Teknik-Design-Kommunikation, 5 poäng, som var gällande när han höstterminen 2001 påbörjade magisterprogrammet Teknik-Design-Kommunikation, 40 poäng, dvs. han har varit aktivt deltagande i grupparbeten och skriftliga inlämningsuppgifter (4 poäng) samt aktivt deltagande i uppsatsseminarier som opponent och respondent (1 poäng). Han hävdar att han i strid mot kursplanen har blivit underkänd om det moment som avsåg 1 poäng. Linköpings universitet har anfört att N N har beretts (och bereds) tillfälle att göra om det moment som han har blivit underkänd på i kursen Forskningsmetodik för Teknik-Design-Kommunikation, 5 poäng, enligt den kursplan som var gällande när han läste kursen. Av Linköpings universitets yttranden framgår att N N, i likhet med andra studenter som lagt fram sina uppsatser under höstterminen 2004 vid Mälardalens högskola, i början av december 2004 fått en skriftlig uppgift som skulle vara besvarad inom fyra veckor. N N fick den 13 juni 2005 underkänt på denna uppgift som han lämnade in den 12 april 2005. Han fick den 12 april 2005 en ny uppgift där det ingick att läsa 200 sidor kurslitteratur. Uppgiften skulle vara klar senast den 31 augusti 2005. N N lämnade in en reservation som besvarades av examinator. Av utredningen i ärendet framgår att kursplanen för kursen ändrats sedan N N påbörjat magister-programmet och att en ny kursplan trätt i kraft från och med den 21 juni 2004. Enligt denna kursplan examineras kursen genom aktivt deltagande i seminarier och skriftliga inlämningsuppgifter. Det görs inte, till skillnad mot den tidigare kursplanen, en uppdelning av poängen för kursen.

Det finns inte några övergångsbestämmelser till den nya kursplanen. Linköpings universitet har dock i sitt yttrande till Högskoleverket uttalat att de studenter som antagits enligt den gamla ordningen skall få examineras på den sista poängen, dvs. enligt den gamla kursplanen. Universitetet har emellertid anfört att examinationsfrågorna "i praktiken" löses genom att den sista poängen examineras med ett skriftligt moment.

En kursplan innehåller regler (föreskrifter) som är bindande för såväl studenterna som för universitetet. När det som i detta fall finns två kursplaner och inga övergångsbestämmelser måste en bedömning göras av vilken kursplans regler som skall tillämpas. Något utrymme för "praktiska lösningar" finns inte. Av Linköpings universitets ställningstagande i N Ns fall följer att det är den gamla kursplanens regler som skall tillämpas, vilket enligt Högskoleverkets mening är rimligt. Enligt dessa regler skulle dock den enda poäng som återstår för N N examineras genom aktivt deltagande i uppsatsseminarier. Det finns därmed inte någon möjlighet för Linköpings universitet att kräva att N N i stället skall examineras genom ett skriftligt moment. N N har i sin anmälan hävdat att han har fullgjort uppgiften att aktivt delta i uppsatsseminarier. Linköpings universitet har inte kommenterat detta påstående.

Linköpings universitet bör därför ta ställning till om N N redan har fullgjort uppgiften. Om universitetet kommer fram till att uppgiften inte har fullgjorts bör N N beredas tillfälle att examineras i enlighet med reglerna i den gamla kursplanen.

N N har även yrkat att få ersättning för den skada som han anser att han har lidit på grund av den tid som han har lagt ner på att försöka få ut en examen. Denna fråga skall prövas av Justitiekanslern, varför N N kan vända sig dit med sitt yrkande.

Med den kritik som ligger i det ovan anförda avslutas ärendet.”

Efter Högskoleverkets beslut har FO erhållit sin examen på magisterprogrammet.

Skadeståndsanspråket

FO har begärt skadestånd av staten med 9 000 kr för det arbete som han har lagt ned på att få ut sin examen och därmed inte har kunnat lägga ned på debiterbart arbete i sin enskilda firma. Han har beräknat ersättningsanspråket utifrån 40 förlorade timmar à 450 kr/timme, dvs. 18 000 kr i förlorade intäkter, motsvarande 9 000 kr i förlorad nettoinkomst. FO har till grund för anspråket åberopat de felaktigheter i Linköpings universitets handläggning av hans examination som Högskoleverket konstaterade i det ovan nämnda beslutet. Vidare har han anfört att han deltog i ett uppsatsseminarium vid Mälardalens högskola som opponent och respondent på det sätt som föreskrevs i den ursprungliga kursplanen.

Linköpings universitet har yttrat sig över skadeståndsanspråket och har därvid anfört väsentligen följande.

”1. Sammanfattande synpunkter

Linköpings universitet bestrider FO:s skadeståndsyrkande. Universitetet anser att Högskoleverket (HSV) i det underliggande klagoärendet fäst en alldeles för stor och enskild betydelse vid hur enskilda examinationsvillkor formulerats i förekommande kursplaner, sett mot bakgrund av överordnade föreskrifter och innebörden av examinatorsuppdraget. Universitetets företrädare har inte förfarit försumligt eller felaktigt vid examinationsförfarandet på kursen Forskningsmetodik för Teknik-Design-Kommunikation, ingående i magisterprogrammet Teknik-Design-Kommunikation (TDK-programmet). Förutsättningarna för skadeståndskyldighet vid myndighetsutövning enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen föreligger därmed inte.

Vad vidare gäller den yrkade ersättningen är det universitetets uppfattning att den ev skadan närmast är av ideell natur. O bedriver vid sidan av sin anställning ett företag på sin fritid. Det har inte förebringats någon utredning som gör det sannolikt att klagandes all fritid tas i anspråk för intäktsbringande verksamhet. Vidare kan hans åtgärder i klagoärendet inte rimligen omfatta den tid han angivit. I den mån den angivna skadan bedöms utgöra ren förmögenhetsskada i skadeståndslagens mening anser universitetet att ersättning skall, med hänsyn till vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt, jämkas till noll kronor med tillämpning av bestämmelserna i 6 kap 1 § andra och tredje st skadeståndslagen. En omständighet av betydelse är härvid att O under närmare ett halvt år - vårterminen 2005 - synes ha godtagit examinators anvisningar vad gäller examinationen av den avslutande poängen i kursen i Forskningsmetodik. Först i och med examinators underkännande den 13 juni 2005 kom O med invändningar och anmälde först i oktober 2005 sina klagomål i denna del till HSV.

2. Inledande kommentarer till Högskoleverkets beslut i underliggande klagoärende

Det är i sig oomtvisligt att examination vid svenska statliga lärosäten utgör myndighetsutövning mot enskild i förvaltningsrättslig mening. Formerna för denna särskilda form av myndighetsutövning är i det närmaste oändliga - förenat med examinators (d v s en vid berört lärosäte anställd lärare) ansvar som ensam beslutsfattare. Examinationsbesluten är inte överklagbara, men kan i princip bli föremål för olika slag av omprövningsförfaranden. Under ett sammanhållet utbildningsprogram om upp till fem studieår vad avser grundläggande högskoleutbildning kommer den enskilde studenten i kontakt med ett betydande antal lärare och examinatorer innan samtliga förutsättningar är uppfyllda för det slutliga avgörandet - beslut om utfärdande av examensbevis. Sistnämnda beslut är dessutom i sig överklagbart i enlighet med föreskrifterna i 12 kap högskoleförordningen. Sammantaget handlar detta om en förvaltningsverksamhet som utanför högskolesystemet saknar motstycke i Sverige.

I den löpande undervisningsverksamheten - särskilt med beaktande av den rad av alternativa examinationsformer som förekommer vid lärosätena - är det inte sällan svårt att hålla isär utbildningens skilda förvaltningsrättsliga karaktärer; faktiskt handlande med avseende på undervisning, handledning, mentorskap m m respektive mer renodlade myndighetsutövningsbeslut. Vid en bedömning av hur enskilda studentärenden hanteras av berörda lärare är det universitetets uppfattning att hänsyn inte bara skall tas till förekommande kursplaner utan även till hur mål och krav utformas i överordnade föreskrifter samt hanterats i de dokument som i övrigt kommuniceras med studenterna. Vidare måste i vart fall en viss betydelse fästas vid under vilka faktiska betingelser examinationsfunktionen arbetar i det enskilda fallet.

HSV har sedan ett flertal år i sin funktion som central förvaltningsmyndighet, med tillsynsansvar över universitet och högskolor, tolkat förekommande kurs- och utbildningsplaner vid de svenska lärosätena i ett strikt förvaltningsrättslig perspektiv. Med stöd av regleringen i 6 kap högskoleförordningen anses sådana planer ytterst utgöra ett utflöde av statens rätt att besluta om bindande föreskrifter gentemot den enskilde. I det följande redovisas ett resonemang i syfte att i första hand nyansera det synsätt som HSV representerar.

De är påfallande hur allmänt lagstiftaren förhåller sig i frågor avseende verksamhetens innehåll vid universitet och högskolor. I frågor av principiell eller organisatorisk betydelse återfinns grundläggande stadganden i främst högskolelagen, däribland föreskrifterna rörande vilka kvalitetskrav som skall genomsyra den högre utbildningen. Högskoleförordningen uppvisar för sin del såväl exempel på mer ingående regleringar, såsom vad gäller närmare föreskrifter rörande studenternas allmänna rättigheter, anställningsförfarandet rörande lärare eller antagningsvillkoren till högskoleutbildning som sådan, som föreskrifter av mer övergripande slag. Det generella intrycket är att lagstiftaren överlämnar ett mycket stort och öppet mandat för det enskilda lärosätet att inom ramen för gällande examensordningar utforma kurser och utbildningsprogram. Av särskilt intresse är vidare att de för utfärdande av kurs- och examensbevis helt avgörande besluten - examinationsbesluten - helt och hållet överlämnats till enskilda beslutsfattare (examinatorer) att ta ställning till och att dessa beslut heller inte omfattas av någon överklagningsrätt.

I det aktuella ärendet är en omständighet att det föreligger två skilda kursplaner, vilka var och en i sig utformats och beslutats på föreskrivet sätt inom universitetet. Den första kursplanen för kursen Forskningsmetodik i TDK-programmet antogs av berört universitetsorgan 2001. En lätt reviderad kursplan för samma kurs beslöts den 21 juni 2004 för tillämpning fr o m höstterminen samma år. I den förstnämnda kursplanen sker examination för ett av fem kurspoäng genom "aktivt deltagande i uppsatsseminarier både som opponent och respondent". 2004 års kursplan anger däremot att examination sker för föreskrivna fem kurspoäng genom "aktivt deltagande i seminarier och skriftliga inlämningsuppgifter". Några formella övergångsbestämmelser finns inte angivna.

HSV uppehåller sig i sitt beslut i klagoärendet uteslutande vid frågan om kursplanernas formella utformning och tillämpning, utan att fästa avseende vid de övergripande förhållanden som regleras i högskolelagen eller examinators särställning. HSV anför i sin beslutsmotivering bl a att när det föreligger två skilda kursplaner utan särskilda övergångsbestämmelser måste en bedömning göras av vilken kursplans regler som tillämpas. Något utrymme för "praktiska lösningar" finns inte och HSV anser det rimligt att det är 2001 års kursplan som skall tillämpas i O:s fall. Med hänsyn härtill anser HSV att det inte finns någon möjlighet för Linköpings universitet att hävda att O skall examineras genom ett skriftligt moment enligt 2004 års kursplan.

Det faktiska förhållningssättet vid landets lärosäten vid beslut om inrättande av nya kurser och program torde i första hand återspegla fakultetsorganens grundläggande intresse av att tillgodose högskolelagens och examensordningens grundläggande krav inom ramen för tillgängliga resurser. Detta tar inte enbart sitt uttryck i den formella utformningen av enskilda kursplaner utan i all den dokumentation som tillkommer eller skapas i samband med inrättandet och i de beslut som styr såväl bemanningen av lärare i kursen som förordnandebeslut rörande examinator. Det är mot denna bakgrund man skall se föredragande statsråds uttalanden i det citerade avsnittet ur propositionen om "Den öppna högskolan" (se punkt 4 nedan [ej återgiven här]), där kurs- och utbildningsplaner benämns som "policydokument". Kommunikationen med studenterna - såväl inför som under genomförandet av utbildningen - utgår från denna helhet och är inte begränsad till kursplanerna som sådana. I praktiken förmedlar en kursplan påfallande lite av alla de förhållningssätt och de värderingar som bär upp en kurs och som ytterst förvaltas av examinator - med dennes i högskoleförordningen givna exklusiva och ansvarsfyllda mandat.

Från utbildningsansvarigas sida har i ärendet hos HSV bl a anförts att examinator - universitetslektor LL - såväl beträffande den klagande som vad avser hans kurskamrater från Eskilstuna och Malmö ansett det nödvändigt att vid examinationen av den sista poängen av totalt fem i kursen i forskningsmetodik kunna göra en bedömning av studenternas metodologiska mognad. Mot bakgrund av de förändrade förutsättningarna för programmets genomförande - deltagande övriga lärosäten i magisterprogrammet (Mälardalen och Malmö högskolor) lämnade utbildningssamarbetet i magisterprogrammet 2004 - bedömdes en kontrollstation i form av examination av ett särskilt inlagt skriftligt moment vara nödvändig fr o m höstterminen 2004 för samtliga berörda kvarvarande studenter enligt den äldre studieordningen från 2001. Ett avgörande motiv för denna ordning var examinators bedömning att en utbildning som leder fram till en magisterexamen kräver ett arbetssätt som garanterar tillräcklig kvalitet.

Linköpings universitet har examensrätten i förevarande fall. Ensamt bemyndigad att ta ställning till bl a om till programmet antagna studenter enligt högskolelagens krav utvecklat sin förmåga att söka och värdera kunskap på vetenskaplig nivå är den lärare vid universitetet som i behörig ordning utsetts som examinator. Resultatet av examinators bedömning i det enskilda fallet måste sålunda kunna anses vara förenliga med gällande föreskrifter, i vart fall så länge beslut fattas på sakliga och objektiva grunder och inte står i direkt konflikt med lag eller förordning, t ex lagen om likabehandling av studenter. Att universitetet, såsom framgår av HSVs beslut, i sin helhet skulle vara bunden av en äldre kursplan för tidigare antagna studenter oberoende av hur det bedöms påverka den kvalitativa bedömningen av studenternas prestationer, synes inte vara förenligt med de grundkrav som uttrycks i den både kursplanen och högskoleförordningen överordnade högskolelagen och den särskilda examensordnngen. Än mindre kan det förhållandet att ansvarigt fakultetsorgan i formell mening inte beslutat om särskilda övergångsbestämmelser när den nya kursplanen togs i juni 2004 begränsa examinators rätt och skyldighet vad gäller upprätthållande av tillräckliga kvalitetskrav. Något författningsenligt krav om införande av särskilda övergångsbestämmelser vid kursplaneändringar blev f ö gällande först 2005.

Med hänvisning till ovanstående resonemang anser Linköpings universitet att HSVs slutliga bedömning av klagoärendet måste sättas i fråga till förmån för de beslut som fattats av ansvarig examinator. Att examinators beslut är lagligen grundat utgör därmed också grunden för att bestrida klagandens skadeståndsanspråk. Det föreligger vare sig fel eller försummelse från universitetets sida.”

FO har yttrat sig över vad universitetet har anfört.

Justitiekanslerns bedömning

Den rättsliga regleringen

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) (SkL) skall staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

En förutsättning för att 3:2 SkL skall vara tillämplig är alltså att skadan har vållats vid myndighetsutövning. Begreppet myndighetsutövning avser beslut och åtgärder från det allmännas sida som är ett uttryck för samhällets rätt att utöva makt över medborgarna och som i kraft av offentligrättsliga regler får omedelbara rättsverkningar för eller emot den enskilde (prop. 1972:5 s. 311 f.). Karaktäristiskt är att den enskilde står i ett beroendeförhållande till myndigheten, som bestämmer över hans eller hennes rättigheter och skyldigheter på ett sådant sätt som inte förekommer i privaträttsliga sammanhang. Att skada skall ha vållats ”vid” myndighetsutövning betyder att den endast behöver stå i ett visst närmare samband med myndighetsutövningen.

När skolplikt föreligger har skolverksamheten, bortsett från den rena undervisningen, ofta en påtaglig karaktär av myndighetsutövning. Vad sedan avser det frivilliga utbildningsväsendet, som det är fråga om här, hindrar frivilligheten i och för sig inte att myndighetsutövning mot studenter förekommer. Däremot anses utrymmet för vad som skall anses utgöra myndighetsutövning vara mer begränsat än vad som gäller vid skolplikt. Examination anses emellertid utgöra myndighetsutövning (se t.ex. Bengtsson, Skadeståndsansvar vid myndighetsutövning I, 1976, s. 166 f.).

Det bör nämnas att en utbildningsanordnare som tillhandahåller en bristfällig utbildning i vissa fall kan bli ersättningsskyldig på avtalsrättslig grund. Även staten kan bära ett sådant avtalsrättsligt skadeståndsansvar. Detta ansvar förutsätter emellertid att det har träffats ett avtal som staten bryter mot, exempelvis genom att leverera en utbildning som står i strid med avtalet. Universitetsutbildning anses inte grundad på avtal. Något skadeståndsansvar på denna grund aktualiseras därför inte i det nu aktuella fallet.

Skadeståndsansvaret

Mot bakgrund av ställningstagandet att FO inte slutligt kunde examineras på delkursen Forskningsmetodik, fordrade Linköpings universitet att han för att godkännas skulle ge in en skriftlig uppgift samt vidhöll därefter, sedan FO inte hade godkänts på denna uppgift, att han inte uppfyllde kraven för att examineras. Enligt Justitiekanslerns mening utgör detta sådana åtgärder i samband med examinationen på kursen som enligt 3 kap. 2 § SkL måste anses vidtagna vid myndighetsutövning.

Den nya kursplan för delkursen Forskningsmetodik som fastställdes den 21 juni 2004 innehöll inte några övergångsregler i förhållande till den gamla kursplanen. Först den 1 januari 2005 infördes i 6 kap. 7 § högskoleförordningen (1993:100) (nuvarande 6 kap. 15 §) ett krav på att ändringar av kursplaner skulle förses med övergångsbestämmelser. Frågan inställer sig då vilken kursplan – innehållande formerna för examinationen – som gällde för examinationen av FO sedan den nya kursplanen hade trätt i kraft. Detta är enligt Justitiekanslern en frågeställning som inte med självklarhet kan besvaras entydigt (jfr Högskoleverkets rapport 20 åtgärder för att stärka studenternas rättssäkerhet [2001:27 R] s. 59 f.) och som i FO:s fall dessutom kompliceras av att han inte bedrev sina studier i normal studietakt. Justitiekanslern fäster emellertid avgörande betydelse vid den uppfattning i frågan som Linköpings universitet synes ha gett uttryck för i sina yttranden till Högskoleverket och Justitiekanslern. Universitetet har där utgått ifrån att den gamla kursplanen skulle gälla för de studenter som hade påbörjat magisterprogrammet före det att den nya kursplanen antogs. Detta är – som Högskoleverket framhåller i sitt tillsynsbeslut – också en rimlig utgångspunkt.

Enligt vad som har framkommit genom universitetets yttrande hit synes universitetet inte ifrågasätta att FO redan när han ålades att utföra den skriftliga uppgiften i och för sig hade fullgjort vad som ålåg honom enligt den gamla kursplanen. I stället menar universitetet att examinatorn på det då föreliggande bedömningsunderlaget – och utan en godkänd skriftlig inlämningsuppgift – inte kunde bedöma om FO och de övriga studenterna i hans situation i kvalitativt hänseende hade tillgodogjort sig kursen på ett erforderligt sätt för att kunna examineras. Även den omständigheten att FO efter Högskoleverkets beslut erhöll sin examen tyder på att universitetet och examinatorn inte i något skede har ifrågasatt att FO i och för sig uppfyllde de krav för examinationen som uppställdes i den gamla kursplanen. Även Justitiekanslern utgår ifrån att FO redan före det att han tilldelades den skriftliga inlämningsuppgiften hade fullgjort vad som enligt den gamla kursplanen fordrades av honom.

I den gamla kursplanen föreskrevs inte någon examination av den sista poängen på delkursen Forskningsmetodik genom ett skriftligt moment. Visserligen är det examinatorn på en kurs som har att bedöma om en student uppfyller kraven för att godkännas vid en examination. Examinatorns bedömningar måste emellertid ske inom ramen för de former för examinationen som föreskrivs i kursplanen. Detta följer inte minst av allmänna rättssäkerhetsskäl. Det står därför klart att universitetet inte hade någon möjlighet att villkora FO:s examination med krav utöver dem som framgår av den gamla kursplanen. Även med beaktande av vad universitetet har anfört i sitt yttrande hit ansluter sig således Justitiekanslern till den åsikt som Högskoleverket har gett uttryck för i sitt tillsynsbeslut.

Det anförda innebär emellertid inte att det därmed är klart att universitetets handläggning av examinationen av FO var behäftad med fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § SkL. Skäl kan anföras för den uppfattningen att det trots allt fanns sådant fog för universitetets bedömning att den inte är så felaktig att den grundar skadeståndsskyldighet. Frågan är svårbedömd, men för egen del lutar jag närmast åt att staten har blivit skadeståndsskyldig i och för sig mot FO med anledning av det inträffade. I det följande utgår jag från detta.

Skadan

FO:s skadeståndsanspråk avser ersättning för eget arbete med att få ut sin examen under tid som han inte har kunnat använda för debiterbart arbete i sin enskilda firma. Det har framgått att arbetet i firman består av att bl.a. skriva artiklar för en datortidning.

Utgångspunkten för Justitiekanslerns bedömning är att kostnaden för eget arbete som inte motsvarar särskilda utgifter i princip inte utgör en ersättningsgill skada (jfr rättsfallen NJA 1983 s. 209 och 1989 s. 251). I den utsträckning som FO har förlorat inkomster till följd av att han har behövt lägga ned arbete på det aktuella ärendet bör de uteblivna inkomsterna emellertid kunna anses som ersättningsgilla.

Det är den skadelidande som har att lägga fram utredning som utvisar att han har drabbats av en skada. FO har inte gett in någon sådan utredning. I avsaknad därav kan Justitiekanslern inte godta att FO har drabbats av någon inkomstförlust till följd av universitetets felaktiga handläggning. Skadeståndsanspråket bör därför avslås. Samtidigt bör framhållas att det står FO fritt att återkomma till Justitiekanslern med en begäran om ersättning tillsammans med utredning till styrkande av ersättningskravet.

Övrigt

Justitiekanslerns tillsyn över den offentliga förvaltningen är inte avsedd att ersätta den tillsynsverksamhet som förekommer vid de ordinarie tillsynsmyndigheterna. När det gäller universitet och högskolor ankommer det på Högskoleverket att se till uppgifterna fullgörs på ett ändamålsenligt och riktigt sätt. Justitiekanslerns ställningstaganden i ärendet har därför skett enbart inom ramen för Justitiekanslerns uppgift att reglera skadeståndsanspråk som riktas mot staten.