Remissyttrande över betänkandet Summa Summarum (SOU 2007:5)

Justitiekanslern har anmodats att yttra sig över Internutredningsutredningens (utredningen) betänkande och får med anledning härav anföra följande.

Särskilda utredningsmyndigheten

I ett remissyttrande den 30 september 2003 över betänkandet Förstärkt granskning av polis och åklagare (SOU 2003:41) anförde jag att det är utomordentligt viktigt att polis- och åklagarverksamheten fungerar oklanderligt, att insynen i den är effektiv och att verksamheten åtnjuter ett stort förtroende från allmänheten. Jag framförde vidare att det, särskilt från förtroendesynpunkt, kunde anföras goda argument till stöd för ett särskilt tillsynsorgan över polis- och åklagarväsendet. Vid en samlad avvägning ansåg jag dock att skälen emot ett särskilt tillsynsorgan vägde tyngre än de skäl som talade för ett sådant tillsynsorgan.

Under senare år har jag tagit del av flera anmälningar från allmänheten där personer har klagat på att de har blivit utsatta för brott eller ojuste beteende från poliser och åklagare. Många av dessa personer har också varit kritiska mot de internutredningar som har gjorts med anledning av deras anmälan till Polisen eller Åklagarmyndigheten.

Såvitt jag kan bedöma sköter Riksenheten för Polismål utredningar rörande misstankar om brott begångna av åklagare och poliser i tjänsten på ett i allt väsentligt professionellt och förtroendeingivande sätt. Den omständigheten att Riksenheten hör under Åklagarmyndigheten gör dock att det är förståeligt att den enskilde i många fall känner att han eller hon inte har fått en opartisk prövning av sin anmälan. Och det gäller framför allt i de fall där anmälan är riktad mot en åklagare.

De skäl som utredningen har anfört mot en särskild utredningsenhet är i och för sig starka. Mot bakgrund av den bild som jag numera har av allmänhetens syn på internutredningar rörande poliser och åklagare anser jag emellertid att förtroendeargumentet väger så tungt att jag anser att en från polis- och åklagarväsendet fristående särskild utredningsmyndighet bör tillskapas. Som utredningen har pekat på har en liknande myndighet inrättats i Norge med, som jag förstår det, förtroendeargumentet som det tyngst vägande argumentet.

Om den särskilda utredningsmyndigheten (SUM) inrättas bör den ha de uppgifter som utredningen har föreslagit.

Under alla förhållanden är det, som utredningen har anfört, viktigt att internutredningsverksamheten vid Polisen skiljs från övrig verksamhet på ett tydligt sätt.

Jag ställer mig positiv till att anmälningar om brott i tjänsten av en anställd vid SUM utreds av Justitiekanslern. Jag noterar att utredningen har beaktat de tänkbara invändningar som jag i det tidigare nämnda remissyttrandet förde fram med anledning av ett förslag om att Justitiekanslern skulle utreda misstänkta brott begångna av åklagare i tjänsten. Med hänsyn till att SUM skulle bli en relativt liten myndighet med begränsade uppgifter, gör de tänkbara invändningar som jag framförde i remissyttrandet sig inte lika starkt gällande i detta fall. Som utredningen har konstaterat torde antalet ärenden hos Justitiekanslern bli marginellt och inte nämnvärt påverka verksamheten i övrigt.

Obligatorisk utredning av dödsfall och allvarliga personskador i samband med polisingripanden

Utredningens förslag i denna del överensstämmer i allt väsentligt med de förslag som jag lämnade i ett remissyttrande den 10 oktober 2002 över betänkandet Osmo Vallo – utredningen om en utredning (SOU 2002:37).

Som utredningen har anfört är husrannsakan en ingripande tvångsåtgärd som i princip inte bör få genomföras utan misstanke om brott. Utredningens förslag att hursrannsakan endast skall få genomföras på den plats där dödsfallet eller den allvarliga skadan har inträffat innebär enligt min mening en väl gjord avvägning mellan allmänintresset av att utreda ärenden av aktuellt slag och den enskildes personliga integritet.

Beslag är också i många fall ett ingripande tvångsmedel. Jag anser dock att allmänintresset av att utreda de fall där enskilda dödas eller skadas allvarligt efter ett polisingripande väger så tungt att det är befogat att tillåta att beslag sker i denna typ av ärenden. Jag noterar att den föreslagna hänvisningen till 27 kap. rättegångsbalken innebär att beslag får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för något motstående intresse.

I den föreslagna lagtexten finns inte någon exemplifiering av vad som menas med en ”allvarlig personskada”. Det torde också vara svårt att i lagtexten uttömmande definiera vad som härvid avses. För att undvika tolkningsproblem vid tillämpningen av lagen bör enligt min mening lagstiftaren i förarbetena tydliggöra vilka fall som avses med den angivna termen.

Som jag har förstått det är avsikten att en utredning skall genomföras när någon har råkat ut för en allvarlig fysisk skada efter ett ingripande eller i samband med en vistelse i en polisarrest (se betänkandet, s. 217). I brottsbalken används termen ”allvarlig sjukdom” för en sådan sjukdom som typiskt sett är att anse som allvarlig, trots att den i ett visst fall har tagit en mindre svårartad form. Med termen ”svår kroppsskada” menas i brottsbalken t.ex. förlust av talförmåga, syn eller hörsel, svårt lyte eller annat svårt kroppsfel. Som en sådan skada anses också en skada som anatomiskt sett är att anse som mindre svår men som i det särskilda fallet har stor betydelse för den enskilde, se 3 kap. 6 § brottsbalken och Holmqvist m.fl., Brottsbalken – En kommentar, s. 3:40.

Skillnaden mellan en personskada och en kroppsskada är att en personskada även innefattar skador av psykisk karaktär, vilka med brottsbalkens terminologi närmast är att bedöma som en sjukdom, jfr 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) samt 3 kap. 6 och 8 §§ brottsbalken.

För att undvika begreppsförvirring anser jag att lagstiftaren bör överväga att byta ut den föreslagna termen ”allvarlig personskada” mot ”svår kroppsskada”. Om avsikten är att även psykiska skador till följd av ett polisingripande skall föranleda en utredning bör termen ”svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom” användas. Jag anser dock att en obligatorisk utredning bör begränsas till de fall där en svår kroppsskada har uppstått. Jag har också uppfattat det som att detta har varit utredningens avsikt.

Övrigt

De förslag som utredningen i övrigt presenterar är väl genomtänkta och jag har inte några invändningar mot dessa.