Skadeståndsanspråk mot staten med anledning av att ett körkort har återkallats – påstående om överträdelse av Europakonventionen

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår CW:s begäran om ersättning av staten.

Ärendet 

Bakgrund

Enligt ett godkänt föreläggande om ordningsbot hade CW den 22 mars 2013 inte iakttagit väjningsplikt. Enligt polismyndighetens anteckningar i ärendet körde CW vid tillfället ut i en korsning utan att uppmärksamma ett fordon som kom från höger och som då körde in i sidan på CW:s bil.

Den 13 augusti 2013 beslutade Transportstyrelsen att återkalla CW:s körkort och bestämde spärrtiden till två månader. Transportstyrelsen angav som skäl för beslutet att CW hade gjort sig skyldig till att inte iaktta väjningsplikt, att överträdelsen inte kunde anses som ringa och att varning framstod som en otillräcklig åtgärd.

CW överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Linköping som i en dom den 13 september 2013 avslog överklagandet. CW överklagade domen till Kammarrätten i Jönköping, som i en dom den 2 oktober 2013 med ändring av Transportstyrelsens beslut och förvaltningsrättens dom meddelade henne varning. Kammarrätten konstaterade att den överträdelse som CW hade gjort sig skyldig till inte kunde anses som ringa och att det därmed förelåg grund för återkallelse av hennes körkort. Enligt kammarrätten förelåg dock sådana särskilda skäl att det var tillräckligt att varning meddelades i stället för att körkortet återkallades.

Anspråk m.m.

CW har i en skrivelse hit begärt skadestånd av staten med 20 000 kr. Hon har till stöd för sitt anspråk anfört i huvudsak följande. Kammarrätten fann att det var fel att dra in körkortet i stället för att bara meddela en varning. Förfarandet med bötfällning och ett fem månader senare indraget körkort måste anses som rättsvidrigt. Om hon vid tillfället när boten utfärdades hade fått information om att ytterligare straff kunde kom­ma ifråga hade hon inte så lättvindigt tagit på sig skulden för olyckan. Den begärda ersättningen avser ersättning för psykiskt lidande, förlorad arbetsförtjänst och kostnader som hon har haft med anledning av att hennes körkort var indraget.

Justitiekanslern har tagit del av förvaltningsrättens och kammarrättens domar samt Transportstyrelsens akt i ärendet.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsutövning.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande, ett s.k. culpaansvar. Det är inte tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Detta har på senare tid också uttryckts som att bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv och att det vid den bedömningen är av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. (Jfr bl.a. NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 1210.)

Enligt Högsta domstolens praxis (se bl.a. NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträd­el­ser av Europakonventionens bestämmelser. I den mån Sverige har en för­plikt­else att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till ska­de­­stånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­­lagen. Vid prövningen enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska be­stäm­mel­s­en tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skade­stånds­lagen inte bortfalla ens vid en kon­­ventionskonform tolkning. Ersätt­ning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen kan därmed i regel inte grundas på skade­stånds­lag­ens reg­ler, men kan utgå utan särskilt lag­stöd om det krävs för att upp­fylla Sveriges åtag­­an­den enligt kon­ven­tion­en. Det åtagande som då åsyftas är skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rättsmedel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser.

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade­stånds­grundande fel eller en försummelse eller en konventionsöverträdelse att detta kan anses ha vållat eller, annorlunda uttryckt, direkt orsakat skada för den enskilde. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer an­kom­mer det också på den som begär ersättning att styrka skadan och dess om­fatt­ning.

Regler om körkortsingripande finns i 5 kap körkortslagen (1998:488), KKL.

Av 5 kap. 1 § andra stycket KKL framgår att ett körkortsingripande med anledning av brottslig gärning ska, när det gäller frågan om brott föreligger, grunda sig på exempelvis en lagakraftvunnen dom eller ett godkänt strafföreläggande.

Enligt 5 kap. 3 § 4 KKL ska ett körkort återkallas om föraren vid förande av motordrivet fordon brutit mot någon regel som är väsentlig från trafiksäkerhetssynpunkt, under förutsättning att överträdelsen inte kan anses som ringa.

Vid en sådan körkortsåterkallelse ska, enligt 5 kap. 6 § KKL, en tid bestämmas inom vilken ett nytt körkort inte får utfärdas (spärrtid). Spärrtiden ska vara lägst en månad och högst tre år.

I stället för att körkortet återkallas ska körkorthavaren varnas i sådana fall som avses i 5 kap. 3 § 2–6 om varning av särskilda skäl anses vara en tillräcklig åtgärd (se 5 kap. 9 § KKL).

Enligt artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen får ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottsmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han eller hon redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat. 

Bedömningen i detta fall

Den omständigheten att olika instanser gör olika bedömningar behöver inte medföra att en viss bedömning ska anses vara felaktig eller försumlig på ett sådant sätt som kan grunda skadeståndsskyldighet. Den bedömning som gjordes av Transportstyrelsen och förvaltningsrätten – att det fanns skäl för att återkalla CW:s körkort – kan inte anses vara uppenbart oriktig på ett sådant sätt som kan grunda skadeståndsskyldighet för staten.

CW har emellertid, som det får förstås, även gjort gällande att det förelåg hinder mot att återkalla hennes körkort på grund av den aktuella trafikförseelsen eftersom hon redan hade straffats för samma trafikförseelse genom det godkända föreläggandet om ordningsbot.

Frågan om det finns skäl att frångå ordningen med återkallelse av körkort på grund av en tidigare meddelad brottmålsdom med hänvisning till dubbelbestraffningsförbudet i artikel 4.1 Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll har prövats i såväl svensk rättspraxis som genom avgöranden i Europadomstolen, senast i två domar från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) meddelade den 11 december 2014 i mål 1308-14 och 1833-14.

I de nämnda avgörandena konstaterade Högsta förvaltningsdomstolen att en återkallelse av körkort på grund av brott i och för sig är att anse som ett straff i den mening som avses i artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet. Enligt domstolen fick det dock, bl.a. mot bakgrund av Europadomstolens avgöranden (Nykänen v. Finland respektiveLucky Dev v. Sweden, Applications no. 11828/11 och 7356/10) anses klarlagt att förfarandet vid körkortsåterkallelse som grundas på en fällande dom – eller ett motsvarande avgörande – avseende trafikbrott inte är att se som ett nytt straffrättsligt förfarande. Ordningen skiljer sig alltså från systemet med skattetillägg och straff för skattebrott för samma oriktiga uppgifter och står inte i strid med förbudet mot dubbelbestraffning i artikel 4.1 i tilläggsprotokollet (s. 4 resp. s. 5 i HFD:s avgöranden).   

CW:s körkort återkallades med anledning av ett godkänt föreläggande om ordningsbot avseende att hon inte hade iakttagit väjningsplikt. Vid prövningen av om förbudet mot dubbelbestraffning har överträtts får ett sådant föreläggande anses likställigt med en fällande dom. Mot bakgrund av vad Högsta förvaltningsdomstolen uttalat i de nämnda avgörandena kan föreläggandet inte anses utgöra något hinder för återkallelsen av CW:s körkort eftersom återkallelsen inte är att se som ett nytt straffrättsligt förfarande. Beslutet om återkallelse av CW:s körkort har alltså inte inneburit någon överträdelse av artikel 4.1. i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Någon skadeståndsskyldighet för staten har därför inte uppkommit heller på denna grund.

CW:s begäran om ersättning ska alltså avslås. Vid denna bedömning saknar Justitiekanslern skäl att närmare gå in på frågan om CW har styrkt att hon har lidit skada i angiven omfattning.