Skadeståndsanspråk mot staten med hänvisning till Polismyndighetens hantering av en förundersökning

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner NK ersättning med 24 696 kr, varav 3 969 kr avser ombudskostnader i ärendet här.

Justitiekanslern tillerkänner MK, TK, OmK, AK och JK ersättning med vardera 13 696 kr, varav 3 969 kr vardera avser ombudskostnader i ärendet här.

Justitiekanslern uppdrar åt Polismyndigheten att betala ut ersättningarna.

Ärendet

Bakgrund

Polismyndigheten i Västra Götaland fick den 25 oktober 2010 kännedom om att en kvinna hade hört en för henne okänd man tala i telefon om en ”bomb i Femman på lördag”. Polisen misstänkte att det handlade om ett planerat bombattentat mot Femmanhuset i Göteborg, lördagen den 30 oktober 2010. Vittnet förhördes och en s.k. masttömning genomfördes. En masttömning innebär att polisen tar del av de telefonsamtal som kopplats via en viss telemast under en viss tidsperiod. Den tidsperiod som masttömningen begränsades till bestämdes utifrån vittnets uppgifter till kl. 18.30­–18.40 den aktuella dagen. Med Säkerhetspolisens hjälp kunde ett misstänkt telefonsamtal identifieras under den utvalda tidsperioden. Samtalet var mellan två telefonnummer som tillhörde MoK respektive OK. Efter det samtalet fanns ytterligare ett samtal mellan OK och NK.

Vid en fotokonfrontation den 29 oktober 2010 omkring kl. 22.00 uppgav vittnet som hört samtalet om bomben att MaK, bror till MoK, var mycket lik personen som hon sett prata i telefon. Åklagare beslutade att OK, MaK och MoK skulle anhållas i sin frånvaro misstänkta för förberedelse till terroristbrott och att NK skulle hämtas till förhör, utan att han var misstänkt för något brott.

Den 30 oktober 2010 kl. 07.00 genomfördes en gemensam polisinsats för att verkställa anhållandena och hämta NK till förhör. Piketpolis forcerade med våld dörrarna till de misstänktas bostäder. OK och MaK påträffades i sina bostäder och MoK i en närbelägen lokal. Även dörren till NK:s lägenhet forcerades med våld efter ett beslut av insatschef på begäran från poliserna på plats. Vid efterföljande förhör delgavs NK av misstag misstanke om förberedelse till terroristbrott. Han kvarhölls för förhör i drygt sex timmar. Den 9 november 2010 avfördes OK, MaK och MoK från utredningen.

MK är gift med NK. TK, OmK, AK och JK är deras gemensamma barn. Samtliga befann sig i det gemensamma hemmet när polisinsatsen genomfördes.

Tidigare utredningar av ärendet

Förundersökning avseende misstänkt tjänstefel

Den 4 november 2010 inleddes en förundersökning avseende misstänkt tjänstefel med anledning av polisinsatsen. Den 7 april 2011 lades förundersökningen ner. I beslutet att lägga ner förundersökningen pekades på flera brister i polisens utredningsarbete. Däremot framkom inte att några egentliga fel och än mindre några brott hade begåtts i samband med planering och genomförande av tillslagen. Två direkta fel konstaterades men båda bedömdes som ringa tjänstefel, vilket inte är straffbart. De direkta felen var att NK delgivits misstanke om brott samt att masttömning skett utan lagstöd.

Överprövning av nedläggningsbeslutet begärdes och den 5 september 2011 meddelades beslut. Ingen ändring gjordes av det tidigare beslutet. I överprövningsbeslutet redogjordes mera ingående för de brister som funnits i polisutredningen och som ledde fram till insatsen den 30 oktober 2010. Det konstaterades att det inte gick att få en samlad bild av den information som hade utgjort beslutsunderlaget för Polismyndighetens agerande och att det alltså inte var möjligt att göra någon kritisk granskning av utförda analyser och lämnade uppgifter. Det var därmed inte heller möjligt att dra några slutsatser om enskilda tjänstemäns tjänstefelsansvar.

Personalansvarsnämndens prövning

Med anledning av den kritik som riktades mot polisinsatserna inleddes även ett arbetsrättsligt ärende hos Polismyndigheten. I beslut den 5 juli 2012 konstaterades brister i utredningsarbetet som dock inte var sådana att enskilda tjänstemän kunde utpekas som ansvariga. Beträffande beslutet att med våld bryta sig in i NK:s lägenhet konstaterades att utrymmet för att genom våld bereda sig tillträde till någons bostad för att hämta en person till förhör är ytterst begränsat. Vidare anfördes att nyttan av en sådan inbrytning i de flesta fall svårligen kan uppväga den olägenhet som inbrytningen kan komma att innebära. Beslutet ansågs i det här fallet, bl.a. med hänsyn till att fyra minderåriga barn låg och sov i lägenheten, inte ha varit proportionerligt. Polismyndigheten ansåg att det fanns skäl att tilldela insatschefen en varning. Insatschefen anmäldes därför till personalansvarsnämnden.

I beslut den 31 oktober 2012 fann nämnden att det saknades grund att ifrågasätta beslutet att med våld forcera dörren till NK:s bostad. Nämnden hänvisade till skälen för beslutet att lägga ner förundersökningen avseende tjänstefel och konstaterade att insatschefen haft behörighet och befogenhet att fatta beslutet. Beslutet hade enligt nämnden fattats på grundval av en bedömning utifrån operativa och polistaktiska överväganden, i ett exceptionellt svårt läge där risk förelegat för ett mycket stort antal människors liv.

Beslutet från Riksdagens ombudsmän (JO)

Den 13 juni 2014 uttalade JO i ett beslut kritik mot Polismyndigheten för brister i förundersökningen gällande det misstänkta bombattentatet (dnr 2978-2012). Den huvudsakliga kritiken bestod i att det fanns brister i den inledande utredningen som sannolikt fått till följd att oskyldiga personer berövades sin frihet och att flera familjer utsattes för ett våldsamt polisingripande. I den delen skrev JO följande i sin sammanfattning.

Polisen kom efter förhör med vittnet fram till att det misstänkta mobiltelefonsamtalet hade skett under en viss tiominutersperiod. Detta var en förutsättning för att ett samtal till ett visst telefonnummer skulle identifieras som misstänkt och brottsmisstankarna falla på de tre männen. Polisen försökte dock inte närmare säkerställa vittnets uppgifter i tiden genom att ställa dem mot objektivt konstaterbara förhållanden, något som hade indikerat att den valda tiominutersperioden sannolikt var felaktig. Polisen verkar också ha underskattat den sammanlagda effekten av svagheter i utredningens olika delar.

JO ansåg det särskilt anmärkningsvärt att en analytikers promemoria, som innehöll uppgifter om telefonsamtal från vittnets hemtelefon som talade mot att den valda tiominutersperioden var riktig, inte kom fram till rätt mottagare. Som en ytterligare svaghet i utredningen lyfte JO fram brister vid fotokonfrontationen och utpekandet av MaK.

Dessutom uttalade JO följande kritik mot insatschefen för hans beslut att med våld forcera dörren till NK:s bostad.

Av utredningen framgår att polisen forcerade dörren till N.K:s hem med våld i samband med att åklagarens beslut att hämta honom till förhör verkställdes. N.K. misstänktes inte för något brott, utan skulle höras som vittne. Åtgärden motiverades med att detta rent polistaktiskt skulle vara till gagn för polisen eftersom man inte visste vad som fanns bakom dörren och att bevis annars kunde undanröjas.

Jag delar polismyndighetens uppfattning att utrymmet för att med våld bereda sig tillträde till ett vittnes bostad i samband med att denne ska hämtas till förhör är ytterst begränsat. Nyttan av en sådan åtgärd kan mycket sällan överväga det obehag och den skada åtgärden innebär. I likhet med polismyndigheten kan jag konstatera att det inte har redovisats några skäl som kan motivera våldsanvändningen när beslutet att hämta N.K. verkställdes. Polisinsatschefen GS måste därför kritiseras för beslutet att forcera dörren till N.K:s hem med våld.

Avslutningsvis kritiserades en åklagare för att inte ha tagit ställning till om de misstänkta skulle ha tillgång till försvarare när de hördes. Däremot fann JO inte skäl att ifrågasätta åklagarens beslut att anhålla OK, MoK och MaK.

Anspråket

NK har begärt skadestånd av staten med 120 400 kr. Beloppet avser:

• Personskada (85 400 kr)
• 32 700 kr för inkomstförlust
• 32 700 kr för sveda och värk
• 10 000 kr för lyte och men
• 10 000 kr för särskilda olägenheter
• Kränkning (35 000 kr)

MK har begärt skadestånd av staten med 154 900 kr. Beloppet avser:

• Personskada (134 900 kr)
• 22 700 kr för inkomstförlust
• 117 200 kr för sveda och värk
• 10 000 kr för lyte och men
• 5 000 kr för särskilda olägenheter
• Kränkning (20 000 kr)

TK, OmK, AK och JK har begärt skadestånd av staten med 30 000 kr vardera. Beloppet avser:

• Personskada (15 000 kr)
• 5 000 kr för sveda och värk
• 5 000 kr för lyte och men
• 5 000 kr för särskilda olägenheter
• Kränkning (15 000 kr)

Sökandena har begärt ersättning för sina ombudskostnader i ärendet här med 3 969 kr vardera.

Sökandena har anfört följande grunder för sitt anspråk.

De har orsakats psykisk skada på grund av fel och försummelse från polismyndighetens sida (3 kap. 2 § skadeståndslagen). Skadan har orsakats av polisens våldsanvändning i samband med stormningen av deras hem och, för NK:s del även av den felaktiga delgivningen av brottsmisstanke och av att han kvarhölls på polisstationen längre än vad som var tillåtet. Felet beträffande våldsanvändningen har bestått i att våldet med hänsyn till omständigheterna inte var nödvändigt eller försvarligt. Om polisen haft stöd för sin våldsutövning ska sökandena ändå ha rätt till ersättning för personskada som de orsakats, på grund av statens strikta ansvar för sådan skada vid polisens våldsanvändning enligt 8 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen).

De har även allvarligt kränkts genom brott som innefattar ett angrepp mot deras person, frihet, frid eller ära (2 kap. 3 § skadeståndslagen). Brotten har begåtts av Polismyndighetens personal vid myndighetsutövning eller i vart fall i tjänsten (3 kap. 1 och 2 § skadeståndslagen). Polisen har utövat våld utan stöd i lag eftersom våldsanvändningen varken varit nödvändig eller försvarlig. NK har bl.a. tvingats stå naken på knä i 40 minuter med vapen riktade mot hans huvud. De övriga sökandena har tvingats bevittna detta. Polisen beslutade om masttömning utan stöd i lag. NK delgavs brottsmisstanke för ett mycket allvarligt brott utan att han var misstänkt. NK kvarhölls på polisstationen längre tid än de sex timmar som är tillåtet. Brotten kan rubriceras som tjänstefel, hemfridsbrott, olaga frihetsberövande, olaga hot och ofredande.

Polisens och Åklagarmyndighetens agerande har medfört ett åsidosättande av deras rättigheter enligt artikel 8 i Europakonventionen och för NK:s del även artikel 5 i konventionen. Det ska i första hand beaktas vid tillämpning av de svenska reglerna för statens skadeståndsansvar men kan också berättiga ersättning för personskada och kränkning utan särskilt lagstöd. I vart fall är de berättigade till ersättning för personskada och kränkning på grund av att deras rättigheter i 2 kap. 6 § regeringsformen åsidosatts.

Utredningen hos Justitiekanslern

Polismyndigheten har yttrat sig över anspråket och anfört i huvudsak följande.

Polisen har utövat våld med stöd av 10 § polislagen (1984:387) mot NK och mot sökandenas bostad i samband med att NK skulle hämtas till förhör. Ersättning enligt 8 § frihetsberövandelagen ska därför betalas om sökandena kan visa att de orsakats en personskada av våldsanvändningen. Av handlingarna i ärendet kan Polismyndigheten inte avgöra att så är fallet, varför ingen ersättning ska betalas på den grunden. De brister som konstaterats i utredningen som ledde fram till insatsen är inte sådana att staten har ådragit sig ett skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen. Polisen har arbetat under tidspress och haft höga krav på sig att förhindra ett terroristdåd i centrala Göteborg. Utredningen ger inte stöd för att det vid polisinsatsen gjorts några sådana uppenbart oriktiga bedömningar som krävs för att staten ska bli skadeståndsskyldig. Eventuella brott som har begåtts har varit att bedöma som tjänstefel, ringa brott, vilket inte motiverar skadeståndsskyldighet för kränkning. Det har funnits ett utrymme, om än ytterst begränsat, för att med våld bereda sig tillträde till sökandenas bostad, varför skadestånd inte ska utgå på grund av åsidosättande av artikel 8 i Europakonventionen.

Åklagarmyndigheten har yttrat sig över anspråket och anfört bl.a. följande. Det saknas anledning att avvika från den bedömning som JO gjort. Kritiken som kan riktas mot de inblandade åklagarna begränsar sig till frågan om försvarare borde ha närvarat vid förhören. Skadeståndsanspråket saknar samband med den frågan varför Åklagarmyndighetens agerande inte kan medföra skadeståndsansvar för staten.

Sökandena har yttrat sig över vad myndigheterna har anfört.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. personskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritets­kränkande brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsut­övning.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess norm­skydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbise­enden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Enligt Högsta domstolens praxis (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträd­el­ser av Europa­konventionen. I den mån Sverige har en för­plikt­else att gottgöra en över­trädelse av konventionen genom en rätt till skade­stånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Vid prövningen ska denna be­stäm­mels­e tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skade­stånds­lagen inte bortfalla ens vid en kon­­ventionskonform tolkning. Därmed kan ersätt­ning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen i regel inte grundas på skade­stånds­lag­en. Sådan ersättning kan dock utgå utan särskilt lag­stöd om det krävs för att upp­fylla Sveriges åtag­­an­den enligt kon­ven­tion­en. Med det menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser.

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är var och en gentemot det allmänna skyddad mot bl.a. påtvingat kroppsligt ingrepp och husrannsakan eller liknande intrång. Av 2 kap. 20 § följer emellertid att skyddet kan begränsas genom lag.

Av artikel 5.1 i Europakonventionen följer att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet och att ingen får berövas friheten utom i den ordning som lagen föreskriver bl.a. när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten i syfte att säkerställa ett fullgörande av någon i lag föreskriven skyldighet. 

Var och en har enligt artikel 8.1 i Europakonventionen rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Rättigheten kan emellertid begränsas. Vid prövningen av ett påstående om att rätten till privat- och familjeliv m.m. har överträtts måste först avgöras om de åberopade omständigheterna utgör ett ingrepp i den skyddade rättigheten. Om så är fallet måste ingreppet – för att vara tillåtet – ha skett i enlighet med lag, vara ägnat att tillgodose något av de legitima intressen som anges i artikel 8.2, t.ex. förebyggande av oordning eller brott, samt vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose intresset. Det sistnämnda kravet ger uttryck för en s.k. proportionalitetsprincip.

Av 5 § frihetsberövandelagen (1998:714) följer att den som har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning har rätt till ersättning, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Enligt 8 § samma lag har den som åsamkas personskada genom våld som utövas med stöd av bl.a. 10 § polislagen rätt till ersättning, om den skadelidande inte har betett sig på ett sådant sätt att det varit påkallat att använda våld mot hans eller hennes person eller egendom.

Har ingripandet innefattat en överträdelse av Europakonventionen?

Justitiekanslern tar först ställning till om polisens och åklagarnas agerande utgjort en överträdelse av i första hand artiklarna 5 och 8 i Europakonventionen. Den bedömningen får betydelse både vid tillämpningen av de svenska skadeståndsreglerna och för frågan om det finns rätt till skadestånd på konventionsrättslig grund.

Artikel 5

NK har hämtats till förhör och kvarhållits under den tid han har förhörts. Det finns stöd i lag för det frihetsberövande det innebär att hämtas till och kvarstanna vid förhör, dock längst i sex timmar. NK har i detta fall varit frihetsberövad något längre tid än vad som varit lagligen möjligt vilket utgör en överträdelse av NK:s rättigheter enligt artikel 5 i konventionen. Däremot har inte hämtningsbeslutet som sådant eller de sex första timmarna av kvarhållandet utgjort någon överträdelse.       

Artikel 8

Genomförandet av hämtningen genom intrång i sökandenas bostad har innefattat ett ingrepp i deras rätt till privatliv och hem enligt artikel 8.1 i konventionen. Att hämtningsbeslutet avsett NK och alltså inte varit riktat mot de övriga sökandena ändrar inte bedömningen att det varit fråga om ett ingrepp även i deras skyddade rätt (jfr NJA 2007 s. 584). Själva hämtningsbeslutet och användandet av våld för dess genomförande får anses ha haft stöd i lag i konventionsrättslig mening. Vidare har åtgärden uppfyllt ett av de legitima intressen som avses i artikel 8.2, nämligen förebyggande av brott. Frågan är emellertid om intrånget varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose det intresset.

Utrymmet för att använda våld för att hämta en person till förhör som inte är misstänkt för brott är mycket begränsat. För att en sådan åtgärd ska anses proportionerlig måste det finnas konkreta omständigheter hänförliga till t.ex. hur personen som ska hämtas tidigare agerat eller vad som är känt om att andra potentiellt farliga personer befinner sig på platsen där hämtningen ska ske. I det nu aktuella fallet var det endast brottsmisstankens allvar och NK:s släktrelation med de misstänkta som låg till grund för beslutet. Polisen kände också till att det var en barnfamilj som bodde i lägenheten ingripandet skedde under en tid då familjemedlemmarna kunde förväntas sova. Även med beaktande av den tidspress som polisen arbetade under och det allvarliga brott som utredningen avsåg var det enligt Justitiekanslerns bedömning sammantaget inte proportionerligt att med våld bryta sig in i sökandenas hem på det sätt som skedde. Polisinsatsen har därför innefattat en överträdelse av sökandenas rättigheter enligt artikel 8 i konventionen.

Har sökandena rätt till skadestånd?

Ersättning för personskada

Frågan om sökandena är berättigade till skadestånd för personskada ska i första hand prövas enligt skadeståndslagens bestämmelser tolkade i enlighet med Europakonventionen.

Det sätt på vilket genomförandet av hämtningen verkställdes får, med hänsyn till den bedömning som gjorts ovan om att det förekommit en överträdelse av artikel 8 i konventionen, anses utgöra ett sådant fel som enligt skadeståndslagen kan grunda skadeståndsansvar för staten.

Som Polismyndigheten konstaterat i sitt yttrande har sökandena även enligt 8 § frihetsberövandelagen rätt till ersättning för eventuella personskador som de drabbats av genom polisens våldsanvändning.

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrun­dande är inte tillräckligt för att ersättning ska utges. Det krävs också att det inträffade har orsakat skada för den enskilde. Det är den som begär ersättning som ska styrka skadan och dess omfattning.

Det finns ingenting i utredningen som talar för att någon personskada har orsakats av att NK vid förhöret delgavs misstanke om brott eller av att han kvarhölls för förhör något längre tid än vad lagen tillåter. Ersättning för personskada kan alltså inte medges på dessa grunder.

För att visa vilken personskada han lidit av polisingripandet har NK givit in Försäkringskassans blanketter med medicinskt underlag för att bedöma arbetsförmåga. Av utredningen framgår att NK vid flera undersökningar den 2 februari – 23 augusti 2011 ansetts ha en delvis nedsatt arbetsförmåga fram till den 15 oktober 2011 på grund av en psykiskt mycket traumatisk händelse. Det framgår att NK har svåra sömnstörningar och bl.a. värk i axlar och nacke. Det är också antecknat att NK tidigare var helt utan besvär. Från den 9 september 2011 har NK:s arbetsförmåga bedömts vara helt nedsatt på grund av ländryggsmärtor (lumbago).

MK har givit in Försäkringskassans blanketter med medicinskt underlag för att bedöma arbetsförmåga, läkarintyg samt taxeringsuppgifter. Av utredningen framgår följande. MK har undersökts av läkare den 19 november 2010 och därefter återkommande flera gånger om året. Hon har bedömts ha helt nedsatt arbetsförmåga från och med den 15 november 2010 till den 31 maj 2017. Den initiala diagnosen var posttraumatiskt stressyndrom som enligt en bedömning vid ett läkarbesök den 4 januari 2011 förvärrats och djupnat till egentlig depression. MK har behandlats för posttraumatiskt stressyndrom på en kris- och traumamottagning. Av läkarutlåtandena framgår att MK var svårt präglad av traumatiska upplevelser i sitt tidigare liv. Det är fråga om traumatiska upplevelser i hemlandet, i flyktingläger och under flykten. I vissa läkarutlåtanden benämns polisingripandet som en retraumatisering och det uttrycks att den ”förvärrat tidigare symtom”.

TK, OmK, AK och JK har givit in relativt likalydande läkarintyg. Av intygen framgår att de efter händelsen haft kontakt med BUP och att undertecknande läkare besökte familjen den 4 februari 2015. Intyget grundar sig på vad som framkommit vid det besöket och på tidigare journalanteckningar. Samtliga barn visade enligt intyget under 2010 symtom i form av bl.a. irritation och oro. När intyget skrevs fanns det endast ”sparsmakat med symtom”.

Vid en samlad bedömning finner Justitiekanslern att den utredning som givits in av sökandena inte är tillräcklig för att uppfylla de beviskrav som måste vara uppfyllda för att medge rätt till ersättning för personskada. Det saknas beträffande NK, TK, OmK, AK och JK uppgifter om läkarkontakter i tiden närmast efter polisingripandet. Det framgår inte heller närmare vilken bakgrundsinformation som lämnats till de intygsskrivande läkarna annat än att det i vissa utlåtanden talas om ett ”grovt polisövergrepp”. Det saknas uppgifter om i vilken omfattning MK arbetat tidigare och om hon hade något arbete vid tiden för sjukskrivningen i november 2010. Utredningen ger således inte något entydigt besked om vad som orsakat NK:s och MK:s nedsatta arbetsförmåga under den tid de begär ersättning för. Utredningen ger inte heller stöd för bedömningen att sökandena till följd av polisingripandet drabbats av sådant psykiskt lidande som ger rätt till skadestånd för personskada eller att de drabbats av några särskilda olägenheter i skadeståndslagens mening.

Någon ersättning för personskada på grund av hur hämtningen genomfördes kan därför inte medges.

Ideellt skadestånd i övrigt

Även frågan om sökandena är berättigade till ideellt skadestånd ska i första hand prövas enligt skadeståndslagens bestämmelser, som så långt som möjligt ska tolkas konformt med Europakonventionen. Sökandena har i den delen gjort gällande att polisens personal gjort sig skyldig till en stor mängd brott, som de anser ska medföra skadeståndsskyldighet för staten. Händelsen har emellertid utretts och överprövats av åklagare som konstaterat att det inte har begåtts några andra brott än två fall av ringa tjänstefel. Justitiekanslern gör inte någon annan bedömning. Det ringa tjänstefelet genom beslut om masttömning har inte för någon av sökandena utgjort en sådan allvarlig kränkning genom ett integritetskränkande brott som krävs för skadestånd enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Det andra ringa tjänstefelet har begåtts efter hämtningen och behandlas nedan. Sökandena har alltså inte rätt till ideellt skadestånd enligt bestämmelserna i skadeståndslagen.

Som konstaterats ovan har det ingrepp i sökandenas privat- och familjeliv som polisingripandet inneburit emellertid innefattat en överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen. Det kan inte anses tillräckligt att konstatera att en överträdelse har skett i deras fall, utan det krävs viss ekonomisk kompensation (jfr NJA 2013 s. 842). Skadestånd ska därför utgå på konventionsrättslig grund.

Ersättningens storlek vid en konventionsöverträdelse ska bestämmas utifrån den ideella ersättning som döms ut enligt svensk rätt i liknande fall. Ersättningen får understiga vad Europadomstolen skulle ha dömt ut i motsvarande situation. NK är den som ingripandet var direkt riktat mot. Han har förutom intrånget i hemmet också genom det sätt på vilket hämtningen genomfördes tvingats utstå ett integritetskränkande intrång i sitt privatliv. Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner Justitiekanslern att NK:s ersättning för ideell skada för genomförandet av hämtningen bör bestämmas till 20 000 kr och att de övriga sökandenas ersättning bör bestämmas till 10 000 kr vardera.

Av utredningen har framkommit att NK vid förhör delgavs misstanke om förberedelse till terroristbrott trots att det inte fanns någon sådan misstanke. Det har vidare framkommit att han kom in till polisstationen kl. 08.18 för att höras och frigavs först genom beslut kl. 14.25 som verkställdes kl. 14.30.

Den felaktiga delgivningen av brottsmisstanke har av åklagare bedömts som ringa tjänstefel. Det som framkommit här ger inte någon anledning att frångå den bedömningen. Det har dock inte varit fråga om en sådan allvarlig kränkning genom ett integritetskränkande brott som krävs för ideellt skadestånd. Det finns inte heller något som tyder på att den omständigheten att NK felaktigt delgavs misstanke om ett allvarligt brott har orsakat någon annan typ av skada.

Ersättning till den som varit frihetsberövad ska i första hand prövas enligt reglerna i frihetsberövandelagen. NK har kvarhållits under en något längre tid än de sex timmar han enligt 23 kap. 9 § rättegångsbalken varit skyldig att kvarstanna. Justitiekanslern utgår från att han var placerad i förvar och alltså berövad friheten i lagens mening. Det står klart att frihetsberövandet till den del det överskred vad som var lagligt vilade på den felaktiga grunden att NK var misstänkt för brott och att beslutet var oriktigt. NK har därför enligt 5 § frihetsberövandelagen rätt till ersättning för det lidande det oriktiga frihetsberövandet orsakat honom.

Med hänsyn till att det endast var en mycket kort tid som NK var oriktigt berövad friheten ska ersättningen bestämmas till 1 000 kr. NK har därigenom också blivit kompenserad för överträdelsen av artikel 5 Europakonventionen och någon ytterligare rätt till ersättning på grund av den överträdelsen föreligger därmed inte.

Ombudskostnader

Sökandena anspråk på ersättning för ombudskostnader med 3 969 kr vardera får anses skäliga.

Tillsyn

Justitiekanslern instämmer i den kritik som JO riktat mot Polis- och Åklagarmyndigheten med anledning av de händelser som föranlett detta beslut och finner inte skäl att göra ytterligare uttalanden i tillsynsfrågan.

Sammanfattning

Sökandena har rätt till ideellt skadestånd eftersom deras rättigheter enligt artikel 8 i Europakonventionen åsidosatts genom att Polismyndigheten med våld brutit sig in i deras bostad för att verkställa ett beslut om hämtning av NK till förhör. NK har även rätt till ersättning enligt frihetsberövandelagen för att han kvarhållits för förhör något längre än de sex timmar som lagen tillåter. Sökandenas övriga anspråk på ersättning kan inte medges.