Anspråk enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
Justitiekanslerns beslut
Sökanden har rätt till ersättning för lidande med 900 000 kr samt ombudskostnader med 25 485 kr.
På ersättningen för lidande ska ränta utgå enligt 6 § räntelagen på ett belopp om 900 000 kr från den 10 maj 2018 till den 7 november 2018 och på ett belopp om 250 000 kr från den och med den 8 november 2018 till dess betalning sker.
Ersättningen ska betalas ut av Justitiekanslern.
Utbetalning av ersättning sker normalt inom tio arbetsdagar från beslutets datum.
Begäran m.m.
Sökanden dömdes den 3 november 2005 av Hovrätten för Västra Sverige för grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott, till fem års fängelse (mål nr B 1402-05). Han var med anledning av detta anhållen, häktad och intagen i anstalt under perioderna den 10 november – 22 december 2004 samt den 12 maj 2010 – 30 oktober 2012. Det senare frihetsberövandet upphörde till följd av att Högsta domstolen efter ansökan från sökanden beslutade att vidare åtgärder för verkställighet av hovrättens dom inte fick ske. Högsta domstolen beviljade därefter resning av hovrättens dom såvitt avsåg frågorna om ansvar och skadestånd. Åtalet ogillades den 17 februari 2015 av hovrätten.
Sökanden har den 11 april 2018 begärt ersättning för lidande med 4 000 000 kr, förlorad arbetsförtjänst med 5 278 220 kr, ombudskostnader med 224 282 kr samt ränta. Han har även begärt att Justitiekanslern, i avvaktan på slutligt beslut, tillerkänner honom ett förskott om 650 000 kr.
Justitiekanslern har den 1 november 2018 beviljat sökandens begäran genom att förskottsvis utge ersättning för lidande med 650 000 kr.
Göteborgs åklagarkammare och Kriminalvården har lämnat yttranden.
Justitiekanslern har även tagit del av hovrättens dom den 17 februari 2015 i mål nr B 1156-13 samt Kriminalvårdens strafftidsbeslut den 21 juli 2010.
Justitiekanslerns bedömning
Allmänna utgångspunkter
Av 2 § första stycket 1 och andra stycket lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) följer att den som har varit berövad friheten som anhållen under en tid av minst 24 timmar i sträck eller häktad på grund av misstanke om brott har rätt till ersättning om det meddelas frikännande dom. Detsamma gäller enligt 4 § frihetsberövandelagen för den som avtjänat ett fängelsestraff om det, efter t.ex. resning, meddelas frikännande dom.
Enligt 7 § frihetsberövandelagen kan ersättning utgå för bl.a. lidande och förlorad arbetsförtjänst. En grundläggande förutsättning för ersättning är att skadan har vållats genom själva frihetsberövandet. Utanför det ersättningsgilla området faller skador som inte direkt följer av frihetsinskränkningen utan som har vållats genom brottsmisstanken som sådan, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet.
En grundläggande förutsättning för den frivilliga skadereglering som Justitiekanslern bedriver är att de omständigheter som åberopas till stöd för att en viss skada har inträffat i princip är klarlagda och ostridiga. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer gäller att det också ankommer på den som begär ersättning att styrka skadan och dess omfattning.
Rätt till ersättning
Sökanden har varit frihetsberövad under perioderna den 10 november – 22 december 2004 samt den 12 maj 2010 – 30 oktober 2012 (totalt 944 dagar). Efter resning har det meddelats frikännande dom för den brottslighet som föranlett frihetsberövandena. De faktiska omständigheterna är därmed sådana att sökanden skulle kunna ha rätt till ersättning för hela den tid han var frihetsberövad till följd av Hovrätten för Västra Sveriges dom i november 2005.
Sökanden har emellertid dömts av samma hovrätt den 16 juni 2010 för bl.a. olaga hot till två månaders fängelse (mål nr B 4984-08). Denna dom är lagakraftvunnen och har inte rests. Kriminalvården har beslutat att verkställigheten av den domen skulle sammanläggas med den verkställighet som sökanden nu begärt ersättning för. Det innebär att sökanden – om han inte hade dömts för de brott han nu frikänts från – ändå skulle ha verkställt ett kortare fängelsestraff. Avdrag ska därmed göras för den tid som sökanden fått tillgodoräkna sig som verkställighet av hovrättens dom i mål nr B 4984-08. Påföljden bestämdes till två månaders fängelse och sökanden skulle ha tillgodoräknats sex dagar till följd av frihetsberövande i målet. Om sökanden endast skulle ha verkställt detta fängelsestraff skulle verkställighetstiden med hänsyn till reglerna om villkorlig frigivning beräknats till 34 dagar (2/3 av 60 dagar – 6 dagar). Sammantaget har sökanden alltså rätt till ersättning för (944 – 34=) 910 dagar, eller ca två och ett halvt år.
Ersättning för lidande
Vid prövningen av lidandeersättningens storlek görs en skönsmässig uppskattning av graden av lidande i varje enskilt fall. Hänsyn ska tas till den skadelidandes egen upplevelse, men i första hand ska värderingen ske utifrån gällande etiska och sociala värderingar, dvs. utifrån mera generella och objektiva kriterier.
Bland de omständigheter som är av särskild betydelse i sammanhanget är frihetsberövandets längd (se prop. 1997/98:105 s. 57 och NJA 2012 s. 464). Ju längre tid ett frihetsberövande varat desto större är typiskt sett lidandet. Det hindrar inte att den särskilda påfrestning som ett frihetsberövande kan ha fört med sig för den enskilde också beaktas. Det ska då röra sig om förhållanden som inte bara typiskt sett utan också mera påtagligt förvärrat lidandet under frihetsberövandet. Personskada, det vill säga fysisk eller psykisk skada, ersätts emellertid inte enligt frihetsberövandelagen (se a. prop. s. 21 f. och 57).
I syfte att så långt det är möjligt kunna uppnå en enhetlig bedömning av lidandeersättningar utgår Justitiekanslern i sin skadereglerande verksamhet från en tänkt normalersättning. Den innebär att ersättning som utgångspunkt utgår med ca 30 000 kr för den första månaden, med ca 20 000 kr för varje ytterligare månad fram till och med den sjätte månaden och därefter med ca 15 000 kr per månad. Högsta domstolen har i sin praxis godtagit Justitiekanslerns användning av dessa allmänna bedömningsgrunder (se NJA 1990 s. 808). Vid mycket långa frihetsberövanden kan det emellertid vara nödvändigt att frångå dessa riktlinjer och höja ersättningen ytterligare.
Även den särskilda påfrestning som ett frihetsberövande inneburit kan i det enskilda fallet beaktas. För att förhöjd ersättning ska utgå av det skälet ska det vara fråga om sådana omständigheter som på ett mera påtagligt sätt förvärrat det lidande som ett frihetsberövande typiskt sett innebär. Varje försvårande omständighet medför alltså inte en förhöjning av ersättningsbeloppet.
Den ersättning som sökanden har begärt för lidande överstiger väsentligt den av Justitiekanslern tillämpade normalersättningen för ett frihetsberövande av motsvarande längd. Till stöd för en rätt till förhöjd ersättning har sökanden i korthet angett följande. Han dömdes till ett flerårigt fängelsestraff för ett synnerligen allvarligt brott. Verkställigheten av fängelsestraffet har präglats av ett flertal försvårande omständigheter – bl.a. ett stort antal omplaceringar, långtgående isolering och att han utsatts för kränkande behandling av medintagna – som sammantaget har inneburit ett åsidosättande av artikel 3 i Europakonventionen.
Vid ett långt frihetsberövande som föranletts av allvarliga brottsanklagelser utgår Justitiekanslern från att ett sådant frihetsberövande alltid är mycket påfrestande, bl.a. eftersom det på ett väldigt påtagligt sätt avskärmar den frihetsberövade från kontakter med omvärlden. Enligt Justitiekanslerns praxis bör ersättningen därför i detta fall bestämmas till ett högre belopp än det som normalt utgår. Frågan är emellertid om sökandens lidande har varit påtagligt större än för någon annan som varit frihetsberövad under lika lång tid för samma allvarliga brottsmisstanke.
Omplaceringar, särskilt frekventa sådana, kan ha en negativ inverkan på den intagne. Det är emellertid inte visat att det fanns någon en lämpligare lösning, eller att sökandens situation skulle ha varit annorlunda om besluten om omplacering inte hade fattats. Det bör även beaktas att omplaceringarna syftat till att möjliggöra gemensamhetsplacering och därmed bryta den isolering han utsatts för. Omplaceringarna kan därmed i sig inte anses ha påtagligt förvärrat sökandens lidande jämfört med det lidande som ett frihetsberövande av motsvarande längd typiskt sett innebär.
Det kan även konstateras att sökanden i perioder av varierande längd har varit placerad i avskildhet. Den sammantaga tiden av avskildhet motsvarar ungefär halva frihetsberövandet. I det följande hänvisas det i viss utsträckning till praxis vad gäller restriktioner vid ett straffprocessuellt frihetsberövande. I nu aktuellt hänseende bör vad som sägs om restriktioner även gälla för isolering till följd av placering i avskildhet vid verkställighet av fängelsestraff.
Enligt Justitiekanslerns praxis beaktas inom ramen för den ersättning som ges i normalfallet att ett frihetsberövande kan ha varit förenat med restriktioner eller att en intagen av olika skäl varit isolerad. Vid misstanke om särskilt allvarlig brottslighet, där restriktioner förekommer i de allra flesta fall, får den enskilde också särskild kompensation genom den påtagligt förhöjda ersättningsnivån.
Att den omständigheten att ett frihetsberövande innefattat tider av isolering inte utgör en särskild grund för förhöjd ersättning, utan istället beaktats när normalbeloppen bestämts, har flera förklaringar. Ett skäl är att frihetsberövanden mycket ofta är förenade med någon form av avskildhet. Det är också svårt att avgöra vad isoleringen inneburit i det enskilda fallet. Graden av avskildhet kan variera och omfattningen av isoleringen kan också ha varierat under frihetsberövandetiden. Att den som varit frihetsberövad i viss utsträckning kan ha varit isolerad är därför en omständighet som har vägts in redan vid bestämmandet av den normala ersättningsnivån.
Högsta domstolen har vid straffmätningen beaktat att ett frihetsberövande har varit förenat med restriktioner och dömt den tilltalade till ett något kortare fängelsestraff än vad som skulle ha följt av brottslighetens straffvärde (se NJA 2015 s. 769 och NJA 2018 s. 150).
Svea hovrätt har prövat om Justitiekanslern, på något annat sätt än vad som nu sker, bör beakta förekomsten av restriktioner vid bestämmande av lidandeersättning (RH 2017:27). Hovrätten konstaterade att Högsta domstolens resonemang i det nyss nämnda avgörandet inte går att överföra på situationen när ersättning för lidande ska bestämmas enligt frihetsberövandelagen. Förekomsten av restriktioner hade enligt hovrätten redan beaktats av Justitiekanslern inom ramen för den förhöjda ersättningen. Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd i målet.
Justitiekanslerns utgångspunkt är sammanfattningsvis att förekomsten av isolering i sökandens fall har kompenserats, dels genom att normalbeloppen har bestämts med beaktande av att ett frihetsberövande ofta är förenat med någon form av avskildhet, dels genom den förhöjda ersättning som utgått med anledning av att det brott han dömts för varit av särskilt allvarlig beskaffenhet.
Enligt artikel 3 får ingen utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Europadomstolen har framhållit att endast en behandling eller en bestraffning som kännetecknas av betydande hårdhet eller hänsynslöshet kan falla in under artikel 3 i konventionen. Begreppen ”omänsklig” och ”förnedrande” ska alltså tolkas restriktivt. Vid bedömningen ska beaktas omständigheterna i det enskilda fallet och i vilket sammanhang behandlingen har förekommit. (Se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, femte upplagan, s. 78 ff. med hänvisningar.)
Av artikel 3 följer en skyldighet för staten att skydda en frihetsberövad persons fysiska integritet genom att anordna sådan övervakning att personen inte utsätts för våld av andra frihetsberövade personer. Om det föreligger omständigheter som ger myndigheterna anledning att räkna med en risk för att en frihetsberövad ska misshandlas av medintagna, är staten skyldig att vidta rimliga åtgärder för att eliminera risken för sådant våld. (Se bl.a. Pantea mot Rumänien, no. 33343/96, dom den 3 juni 2003, Premininy mot Ryssland, no. 44973/04, dom den 10 februari 2011 och Tautkus mot Litauen, no. 29474/09, dom den 27 november 2012.) Kriminalvården har således – med hänsyn till vad som varit känt om det brott sökanden gjort sig skyldig till – haft en skyldighet att vidta adekvata åtgärder till skydd för hans liv och hälsa.
Det som sökanden har anfört och vad som i övrigt framgår av utredningen ger inte stöd för att frihetsberövandet – även om det i någon del har inneburit perioder av isolering och frekventa omplaceringar – har kännetecknats av sådan betydande hårdhet eller hänsynslöshet att sökandens rättigheter enligt artikel 3 i Europakonventionen har åsidosatts. Utredningen ger inte heller stöd för att Kriminalvårdens hantering av sökandens verkställighet har inneburit att staten har försummat sin skyldighet att vidta åtgärder till skydd för sökanden.
Sammanfattningsvis anser Justitiekanslern att sökanden ska tillerkännas en förhöjd ersättning, dock inte i den utsträckning som han har begärt. Vid bestämmandet av ersättningens storlek ska främst frihetsberövandets längd och brottslighetens allvar beaktas. Vad sökanden i övrigt har anfört medför däremot inte någon särskild förhöjning utöver vad som redan skett. Vid en samlad bedömning och med beaktande av Justitiekanslerns praxis bör ersättningen för lidande bestämmas till 900 000 kr.
Avslutningsvis bör det framhållas att sökanden genom detta beslut tillerkänns ersättning enligt frihetsberövandelagen med ett betydande belopp. Justitiekanslern anser att Sverige därigenom uppfyller sin förpliktelse enligt Europakonventionen att tillhandahålla effektiva nationella rättsmedel.
Ersättning för förlorad arbetsförtjänst
Sökanden har uppgett i huvudsak följande. Han arbetade under 2004 som konsult och affärsutvecklare och hade en årsinkomst motsvarande ca 2 153 000 kr (235 900 euro). Om han inte hade frihetsberövats hade han haft motsvarande ersättning, dock efter justering för förändrad valutakurs. Eftersom han greps 2004 ska beräkningen av hans inkomster beräknas utgå från hans inkomster det året. Till stöd för sin begäran har han gett in ett kontoutdrag.
Ersättning för förlorad arbetsförtjänst ska enligt frihetsberövandelagen bestämmas till ett belopp som motsvarar vad den frihetsberövade har förlorat genom själva frihetsinskränkningen. Med detta menas i första hand ett direkt inkomstbortfall till följd av att den frihetsberövade inte kunde utföra sin vanliga sysselsättning under den tid frihetsberövandet pågick. Även förlust av inkomst under en period när en person söker nytt arbete efter ett frihetsberövande kan ge rätt till ersättning ”i skälig omfattning” (se prop. 1974:97 s. 71).
Av det kontoutdrag som har getts in framgår att sökanden har mottagit 235 900 euro under 2004. Det framgår emellertid inte vad inbetalningarna avser. Redan av detta skäl ska hans begäran avslås i denna del. Även för det fall inkomstförhållandena för 2004 ansetts styrkta kan dessa inte ensamt läggas till grund för bedömningen av vilka inkomstförhållanden sökanden skulle ha haft långt senare, dvs. under åren 2010–2012. Det står sökanden fritt att återkomma, men han måste då vara beredd att ge in ytterligare utredning som visar den uppgivna inkomstförlusten, t.ex. anställningsavtal, lönespecifikationer eller skatteuppgifter för var och en av perioderna han begär ersättning för.
Ersättning för ombudskostnader och ränta
Sökanden har begärt ersättning för ombudskostnader med 224 282 kr, varav 144 532 kr avser kostnader i detta ärende och 79 750 kr avser arbete med resningsansökan.
För ombudskostnaderna i detta ärende begränsas ersättningen med hänsyn till ärendets art, omfattning och utgång till 25 485 kr vilket motsvarar 15 timmars arbete enligt den av regeringen fastställda timkostnadsnormen för år 2018.
Ersättning för ombudskostnader kan endast ges för skäliga kostnader som en sökande har haft med anledning av sin begäran om ersättning till Justitiekanslern. Sökandens begäran om ersättning för ombudskostnader för arbete med resningsärendet ska därför avslås.
Sökandens begäran om ränta godtas.