Staten är skadeståndsskyldig till följd av en tingsrätts handläggning av ett brottmål

Justitiekanslerns beslut

1. Justitiekanslern tillerkänner X AB skadestånd med 77 123 kr.
2. Justitiekanslern tillerkänner X AB ersättning för sina ombudskostnader i ärendet med 7 500 kr.
3. Domstolsverket ansvarar för att beloppen enligt punkterna 1–2 betalas ut.

Ärendet

Vid Eksjö tingsrätt väcktes åtal mot en tilltalad för tre fall av bedrägeri. X AB (bolaget) yrkade bättre rätt än den tilltalade och en annan part, AA, till ett maskinflak och, i andra hand, skadestånd av den tilltalade. Åklagaren förde bolagets talan. I målet framställde även AA ett yrkande om bättre rätt än den tilltalade och bolaget till flaket. Samtliga yrkanden om bättre rätt och skadestånd upptogs formlöst som enskilda an­språk i brottmålet utan att stämning hade utfärdats. Den tilltalade dömdes för en del av brottsligheten och förpliktades utge skadestånd till bolaget. Be­träffande maskinflaket förklarade tingsrätten att AA hade bättre rätt till fla­ket än både den tilltalade och bolaget. Tingsrätten förordnade att flaket skulle lämnas ut till AA men att beslaget av det skulle bestå till dess domen hade vunnit laga kraft.

Bolaget överklagade tingsrättens dom. Hovrätten undanröjde tingsrättens beslut såvitt avsåg skadestånd till bolaget, förklaringen om att AA hade bättre rätt till flaket och förordnandet om att flaket skulle lämnas ut till AA. Hovrätten hävde också beslaget. I de delar som avsåg enskilda anspråk läm­nades målet åter till tingsrätten för fortsatt handläggning. I skälen anförde hovrätten bl.a. följande.

Talan mot den tilltalade eller annan om enskilt anspråk får föras i samband med åtal för brottet. Om anspråket inte tas upp i samband med åtalet, ska talan föras inom ramen för ett tvistemål (se 22 kap. 1 § rättegångsbalken). Det är alltså möjligt att ta upp ett enskilt an­språk även mot annan än den tilltalade inom ramen för brottmålet. I kommentaren ges som exempel att målsäganden genom brottet frånhänts viss sak och att talan då kan behövas riktas mot tredje man som i ond tro fått egendomen i sin besittning efter brottet utan att för den skull ha åtalats (se kommentaren till 22 kap. 1 § rätte­gångsbalken, 2018-12-18, Zeteo).

Enligt hovrätten innebär bestämmelsen att bolagets talan mot AA i och för sig kunnat handläggas inom ramen för brottmålet, eftersom en grund för Bolagets talan om bättre rätt är att AA förvärvat ma­skinflaket i ond tro. Däremot har det inte varit möjligt för tingsrät­ten att ta upp AA:s talan mot bolaget inom ramen för brottmålet, eftersom den inte förs i anledning av brott. Det finns inte ett till­räckligt samband mellan det brott som AA utsatts för enligt gärningsbeskrivningen och den grund som han åberopar till stöd för sitt enskilda anspråk mot Bolaget (jfr Nordh, Enskilt anspråk, 2019-03-28, Zeteo, s. 41). AA:s anspråk mot Bolaget skulle alltså ha handlagts som ett tvistemål.

Till detta kommer bestämmelsen i 45 kap. 5 § andra stycket rätte­gångsbalken, som innebär att åklagaren eller målsäganden sedan åtal väckts får väcka talan mot den tilltalade om enskilt anspråk på grund av brottet utan stämning. Någon motsvarande möjlighet att formlöst väcka talan mot någon annan än den tilltalade finns inte. I nu aktuellt mål har tingsrätten formlöst tagit upp AA:s talan mot Bolaget utan att förutsättningar för en sådan handläggning förele­gat. Inte heller Bolagets talan mot AA har föregåtts av en stäm­ningsansökan.

Felen i tingsrättens handläggning kan antas ha inverkat på målets utgång.

Efter undanröjandet väckte bolaget talan mot AA om bättre rätt till maskin­flaket. Bolaget framställde även ett yrkande om kvarstad som bifölls av tingsrätten. Tingsrätten fastställde sedan genom dom att bolaget hade bättre rätt än AA till maskinflaket och att kvarstaden skulle bestå. Domen vann laga kraft.

Bolaget har begärt skadestånd av staten med 95 248 kr. Bolaget har även be­gärt ersättning för ombudskostnader i ärendet hos Justitiekanslern med 7 500 kr. Till stöd för anspråket har bolaget anfört i huvudsak att de rätte­gångsfel som begåtts av tingsrätten har lett till att bolaget har dragit på sig ombudskostnader för att överklaga tingsrättens dom. För att säkra sitt an­språk på maskinflaket ansökte bolaget även om kvarstad och orsakades kostnader för verkställigheten av kvarstaden.

Eksjö tingsrätt har yttrat sig över anspråket.

Justitiekanslerns bedömning

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Staten ska ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för (3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen). En tingsrätts handläggning av och be­slut i ett brottmål är en sådan verksamhet.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel som har åsidosatts.

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrundande är inte tillräckligt för att ersättning ska utges. Det krävs också att den som begär ersättning kan styrka att det inträffade har orsakat en skada och hur stor skadan är.

Bedömningen i det här fallet

Skadeståndsgrundande fel

Eftersom det måste kunna ställas höga krav på domstolarnas verksamhet har Justitiekanslern regelmässigt gjort bedömningen att skadeståndsansvar har uppkommit om en domstol har försummat att iaktta en klar och tydlig förfarandebestämmelse vid handläggningen av ett mål. Justitiekanslern har i flera ärenden funnit att staten har blivit skadeståndsskyldig när en domstol inte har iakttagit en tvingande processregel även om tolkningen av bestämmelserna har innefattat komplicerade bedömningsfrågor (se exempelvis Justitiekanslerns beslut den 26 maj 2020 i ärende nr 2019/5012 och den 11 februari 2022 i ärende nr 2021/590).

Hovrätten har i detta fall konstaterat att tingsrätten inte borde ha tagit upp AA:s talan om bättre rätt mot bolaget inom ramen för brottmålet, eftersom den inte fördes i anledning av brott på det sätt som krävs enligt 22 kap. 1 § rättegångsbalken. Det fanns inte heller förutsättningar enligt 45 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken att ta upp anspråket formlöst eftersom det riktades mot någon annan än den tilltalade. Enligt 45 kap. 5 § rättegångsbalken borde, på motsvarande sätt, bolagets talan om bättre rätt i förhållande till AA ha föregåtts av en ansökan om stämning mot AA, vilket inte hade skett.

Tingsrättens beslut att ta upp dessa anspråk utgör fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Skadan

Bolaget har rätt till skadestånd för den förmögenhetsskada i form av mer­kostnader som uppkommit till följd av rättegångsfelen. För att vara ersättningsgilla krävs att rättegångskostnaderna har varit skäligen påkallade för att tillvarata bolagets rätt.

Tingsrätten har i sitt yttrande bedömt att bolagets ombudskostnader för att överklaga tingsrättens brottmålsdom har orsakats av tingsrättens felaktiga handläggning. Justitiekanslern instämmer i den bedömningen.

För överklagandet har bolaget begärt ersättning med 28 125 kr (11,25 tim­mar). Beloppet utgör en del av de rättegångskostnader som bolaget begärde ersättning för i tvistemålet. Vid prövningen av rättegångskostnaderna i det målet bedömde tingsrätten att skälig ersättning för ombudskostnader, även med beaktade av det arbete som hade lagts ned i hovrätten, motsvarade 45 timmars arbete och satte därför ned ersättningen i denna del med en knapp tredjedel. Justitiekanslern ansluter sig till den bedömningen. Yrkad ersätt­ning i denna del kan alltså inte fullt ut anses påkallad för att tillvarata sökan­dens rätt att överklaga tingsrättens dom. Mot den bakgrunden bedömer Justitiekanslern att skadan i denna del uppgår till 20 000 kr vilket motsvarar åtta timmars arbete.

Nästa fråga är då om kostnaderna för kvarstadsansökan och verkställigheten av kvarstaden är att anse som merkostnader eller om utfallet hade blivit den­samma även utan de skadeståndsgrundande felen.

Vad som hade hänt i brottmålet för det fall tingsrätten inte hade begått de skadeståndsgrundande felen går inte att säga med någon grad av säkerhet. En utgångspunkt måste dock vara att bolaget – vid tingsrättens slutliga pröv­ning av frågan – faktiskt bedömdes ha rätt till egendomen. Eftersom osäker­heten om hur prövningen i brottmålet hade fallit ut har uppkommit som en följd av tingsrättens bristfälliga handläggning är det rimligt att staten i denna del får bära risken för att det i efterhand inte går att bedöma om kostnaden för kvarstaden också hade uppkommit vid en aktsam handläggning. Med den utgångspunkten ska kostnaderna hänförliga till ansökan om kvarstad och verkställigheten av den utgöra merkostnader för bolaget.

Bolaget har begärt ersättning med 35 000 kr för ansökan om kvarstad (mot­svarande 14 timmars arbete). Tingsrätten har vid sin prövning av dessa rätte­gångskostnader bedömt att ersättning för detta arbete skulle sättas ned med knappt en tredjedel. Med utgångspunkt i tingsrättens skälighetsbedömning bedömer Justitiekanslern att skadan i denna därmed uppgår till 25 000 kr vilket motsvarar tio timmars arbete.

Det saknas skäl att ifrågasätta begärd ersättning för kostnaden för verkstäl­ligheten av kvarstaden.

Den totala skadan uppgår alltså till 77 123 kr (20 000 kr + 25 000 kr + 32 123 kr).

Skadan får anses vara slutlig. Av utredningen framgår visserligen att sökan­den har en fordran på AA motsvarande detta belopp. Med hänsyn till vad som framkommit om AA:s ekonomiska förhållanden framstår det dock inte som sannolikt att sökanden kommer få betalt för sin fordran. Sökanden har därför rätt till skadestånd av staten med 77 123 kr.

Ombudskostnader hos Justitiekanslern

Sökanden har begärt ersättning med 7 500 kr för ombudskostnader (motsva­rande tre timmars arbete). Yrkad ersättning är skälig och godtas.