Diarienr: 2022/3810 / Beslutsdatum: 4 mar 2024

Staten är skadeståndsskyldig på grund av Kronofogdemyndighetens utmätning av en bil

Justitiekanslerns beslut

  1. Justitiekanslern tillerkänner AA skadestånd med 5 000 kr.
  1. Justitiekanslern tillerkänner AA ersättning för ombudskostnader i ärendet här med 5 528 kr, varav 1 106 kr avser mervärdesskatt.
  1. Kronofogdemyndigheten ansvarar för att beloppen enligt punkterna 1–2 betalas ut. 

Ärendet

Sökanden (AA) har med stöd av skadeståndslagen och Europakonventionen begärt skadestånd av staten med 90 000 kr. Till stöd för anspråket har AA anfört sammanfattningsvis följande. Kronofogdemyndigheten har felaktigt utmätt hennes bil för en annan persons skulder. Bilen har skadats under tiden den var i Kronofogdemyndighetens förvar och myndigheten har därmed brustit i sin vårdplikt. Det yrkade beloppet avser ersättning för skadorna på bilen, ersättning för bilens värdeminskning och ersättning för ideell skada. AA har även begärt ersättning för ombudskostnader med 27 675 inklusive mervärdesskatt hänförliga till ärendet här.

Kronofogdemyndigheten har yttrat sig över anspråket.

Justitiekanslerns bedömning

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Staten ska ersätta person­skada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada (ekonomisk skada) som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för (3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen). Kronofogdemyndighetens handläggning av, och beslut om, utmätning är sådan verksamhet.

Staten ska också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighets­utövning (3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen). Ersättning för sådan ideell skada kan med stöd av dessa regler ges ut endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott.

Skadestånd ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (3 kap. 4 § skadeståndslagen).

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrun­dande är inte tillräckligt för att ersättning ska ges ut. Det krävs också att den som begär ersättning kan styrka att det inträffade har orsakat en skada och hur stor skadan är.

Var det fel att utmäta bilen?

Lös egendom får utmätas om det framgår att egendomen tillhör gäldenären (4 kap. 17 § utsökningsbalken). Enligt förarbetena innebär lagtextens formulering att beviskravet för att gäldenären äger egendomen är det beviskrav som normalt gäller i tvistemål (se prop. 1980/81:8 s. 1099 f. och 1209). Utmätningssökanden ska alltså styrka att den egendom som är i fråga för utmätning tillhör gäldenären. Om emellertid gäldenären vid utmät­ningstillfället har egendomen i sin besittning anses gäldenären vara ägare till egendomen, om det inte framgår att egendomen tillhör någon annan (den legala besittningspresumtionen enligt 4 kap. 18 § utsöknings­balken). Presumtionen innebär att bevisbördan ligger på den tredje man som påstår sig ha bättre rätt till egendom som finns i gäldenärens besittning. (Se rättsfallet NJA 2019 s. 765, ”Bättre rätt till fordon I", p. 7.)

För att bryta den presumtion som besittning ger för gäldenärens rätt är det inte tillräckligt att saken är tveksam (se Gösta Walin m.fl., Utsöknings­balken – En kommentar, JUNO, version 6, kommentaren till 4 kap. 18 §). För att fullgöra bevisbördan krävs det att tredje man styrker sin påstådda rätt och visar på vilken grund som gäldenären vid utmätnings­tillfället ändå innehar egendomen, exempelvis genom avtal om deposition, pant eller nyttjanderätt (se rättsfallen NJA 2019 s. 765, ”Bättre rätt till fordon I", p. 7 och 11 och NJA 2008 s. 444). Det förhållandet att tredje man står som registrerad ägare på bilen anses i regel inte vara tillräckligt för att bryta besittningspresumtionen (se Gösta Walin m.fl., a.a., kommentaren till 4 kap. 18 §).

Av utredningen framgår att Kronofogdemyndigheten i november 2020 utmätte AA:s bil för en annan persons skulder. Vid utmätningstillfället var bilen parkerad utanför gäldenärens arbetsplats och får därmed anses ha varit i gäldenärens besittning.

Frågan är då om AA vid utmätningstillfället hade brutit den presumtion för gäldenärens rätt som besittningen innebar.

Det kan finnas många naturliga skäl till att egendom finns i en persons besittning trots att den tillhör någon annan. Ett exempel är när en omtvistad egendom har lämnats till en hantverkare för reparation (se Gösta Walin m.fl., a.a., kommentaren till 4 kap. 18 §). Besittningen kan alltså i det enskilda fallet vara en mer eller mindre stark indikation till att egendomen tillhör gäldenären.

I det här fallet var bilen parkerad i anslutning till ett företag som sålde bilar för andras räkning (en s.k. bilförmedling). Av utredningen framgår att AA var registrerad ägare till bilen när den utmättes. Enligt AA gjorde hon vid utmätningstillfället även anspråk på bilen. Detta är omständigheter som talar för AA:s anspråk, men kan inte ensamma anses tillräckliga för att bryta besittningspresumtionen.

AA har även åberopat ett förmedlingsavtal avseende försäljning av bilen och gjort gällandet att Kronofogdemyndigheten fick se avtalet vid utmätningstillfället. Enligt AA visar avtalet att hon anlitat bilförmedlingen där gäldenären arbetar med ett uppdrag att sälja bilen för hennes räkning.

Det är inte helt klarlagt vilket underlag som presenterades för Kronofogde­myndigheten vid utmätningstillfället till stöd för AA:s anspråk. Såvitt framkommit visade gäldenären vid förrättningen upp förmedlings­avtalet för Kronofogdemyndighetens representant. Det avtal som visades upp för Kronofogdemyndigheten tycks dock inte ha varit undertecknat. Firma­namnet i förmedlingsavtalet skilde sig även från den firma som hade annonserat ut bilen till försäljning och bilförmedlingens verksamhetsadress enligt avtalet sammanföll inte med platsen där bilen påträffades. Avtalet som visades upp vid förrättningen kan därför inte tillmätas något betydande bevisvärde för äganderättsfrågan eller för frågan om varför bilen fanns i gäldenärens besittning.

Vid en avvägning av dessa omständigheter bedömer Justitiekanslern att det inte är visat att det redan vid utmätningstillfället stod klart att bilen i själva verket tillhörde AA. Förutsättningarna var därmed uppfyllda för att utmäta bilen med stöd 4 kap. 18 § utsökningsbalken.

En annan sak är om det ändå kan ha funnits skäl för myndigheten att skjuta upp förrättningen med hänsyn till AA:s invändning mot utmätningen. Även om besittningspresumtionen inte var bruten går det nämligen inte att komma ifrån att det – redan på det underlag som fanns tillgängligt vid förrättningen – måste ha framstått som tveksamt om bilen faktiskt tillhörde gäldenären.

I ett sådant läge kan Kronofogdemyndigheten välja att skjuta upp utmätningen för att ge tredje man tid att styrka sin rätt. Om så bör ske eller inte framstår dock som en avvägningsfråga där Kronofogde­myndigheten får anses ha ett betydande skönsmässigt utrymme för lämplighets­överväganden av olika slag (jfr Gösta Walin m.fl., a.a., kommentaren till 4 kap. 18 §). Det som framkommit om omständigheterna vid den aktuella förrättningen ger vid handen att det fanns en påtaglig risk för att gäldenären skulle kunna undandra egendom från utmätning vid en uppskjuten förrättning. I det läget framstår det som rimligt att Kronofogdemyndigheten fullföljde förrättningen trots osäkerheten i äganderättsfrågan.

Detta leder sammantaget till slutsatsen att det inte utgjorde fel eller försummelse av Kronofogde­­myndigheten att utmäta bilen med stöd av besittningspresumtionen i 4 kap. 18 § utsökningsbalken. Att tingsrätten – med ett annat bedömningsunderlag – ansåg att AA hade styrkt sin rätt till bilen ger inte skäl till någon annan bedömning. Vad AA gjort gällande i denna del ger därför inte rätt till ersättning för ekonomisk skada enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Det har inte heller framkommit att AA har blivit utsatt för ett brott som ger rätt till ideell ersättning enligt skadeståndslagen eller att AA:s rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts. AA:s anspråk i denna del ska alltså avslås.

Har Kronofogdemyndigheten brustit i sin vårdplikt? 

Kronofogdemyndigheten har en vårdplikt för utmätt egendom som myndigheten omhändertar. För sådan egendom gäller ett s.k. pre­sum­tionsansvar. Om skadan har uppkommit under förvaringstiden anses den ha uppkommit till följd av försummelse vid vården av egendomen, om inte myndigheten kan visa att skadorna inte har orsakats av vårdslöshet från myndighetens sida (se rättsfallet NJA 1989 s. 191). Att Kronofogde­myndigheten i det här fallet har anlitat ett privat företag att transportera bort den omhändertagna egendomen fritar inte myndigheten från presumtionsansvar, eftersom detta har utövats för statens räkning och ingått som ett led i dess myndighetsutövning (se rättsfallen NJA 1989 s. 191, NJA 2017 s. 824, ”Kommunens oriktiga upplysningar”, p. 9 och NJA 2023 s. 373, ”Smyckets vikt”, p. 22 samt jfr prop. 1980/81:8, s. 1163).

För att ett presumtionsansvar ska aktualiseras krävs det alltså att skadan har uppkommit under den tid som myndigheten förvarade egendomen. Det ankommer på den som begär ersättning att visa att skadan inträffade under den tiden.

AA har gjort gällande att det under tiden bilen var i Kronofogde­myndighetens förvar uppkom fuktskador inne i bilen, skador på bilens drivlina och fönsterhiss samt repor på bilens dörrar, baklucka och stötfångare. AA har även gjort gällande att bromsen har gått sönder och att bilbatteriet laddades ur och förstördes under förvaringen.

Den utredning som finns tillgänglig i ärendet ger inte något entydigt besked om bilens skick när den togs om hand av Kronofogdemyndigheten. Flera av de foton som getts in tycks inte heller ha tagits i direkt anslutning till utmätningen. Det finns därmed inte tillräckligt underlag för bedömningen att fuktskadorna samt skadorna på drivlinan, fönsterhissen och bromsen skulle ha uppkommit under den tid bilen var i Kronofogde­myndighetens förvar.

Det är klarlagt att bilen stod avställd under flera månader före utmätningen och enligt AA användes inte bilen under den tiden. Det talar för att batteriet kan ha laddats ur och förstörts redan före utmätningen. Skadan på batteriet kan därmed inte heller hänföras till den tid bilen var i Kronofogdemyndig­hetens vård.

Det är vidare inte visat att reporna på dörrarna och bakluckan uppkom under tiden som bilen var i Kronofogdemyndighetens förvar. Däremot får utredningen anses visa att reporna på bilens stötfångare har uppkommit vid bärgningen av bilen. Kronofogdemyndigheten har inte visat att skadan inte har orsakats av vårdslöshet från myndighetens sida. AA har därmed rätt till ersättning för skadan på bilens stötfångare.

Skadeståndets beräkning

Syftet med skadestånd är att den skadelidande ska försättas i samma situation som om den skadegörande handlingen inte hade ägt rum (se rättsfallet NJA 2017 s. 9, ”Multitotal”, p. 95). Vid sakskada har därför den skadelidande rätt till ersättning för sakens värde om den har totalförstörts eller i annat fall ersättning för reparationskostnaden och eventuell värdeminskning (5 kap. 7 § 1 skadeståndslagen).

AA har begärt ersättning för reparationskostnaden och den värdeminskning som hon menar har uppkommit. Enligt Justitiekanslern skulle AA bli överkom­penserad med en sådan beräkning av skadeståndet; reparationen innebär ju att bilen återställs till oskadat skick. Någon bestående värdeminskning trots reparation har AA inte visat. I det här fallet ska därför reparationskostnaden bilda utgångspunkt för skadeståndet (se rättsfallet NJA 2016 s. 945, p. 15).

Det kostnadsförslag för reparation som AA har gett in tycks avse lackning av hela bilen och inte endast lackning av stötfångaren, vilket alltså är det som Kronofogdemyndigheten ansvarar för. Enligt kostnadsförslaget skulle lackering av bilen kosta 12 132 kr plus mervärdesskatt. Med hänsyn till detta kan den ersättningsgilla skadan skäligen uppskattas till 5 000 kr. I beloppet ingår kompensation för moms.

Det saknas skäl att sätta ner skadeståndet

Kronofogdemyndigheten har gjort gällande att AA har underlåtit att begära försäkringsersättning från det företag som utförde bärgningen. Enligt Kronofogde­myndigheten är det därmed inte visat att myndighetens agerande har orsakat skadan.

Justitiekanslern har ovan bedömt att kravet på orsakssamband är uppfyllt. Det som Kronofogdemyndigheten anfört utgör inte heller skäl för jämkning av skadeståndet.

Utgångspunkten här är nämligen att AA har ett skadeståndskrav mot staten. Det gäller även om staten i det här fallet har anlitat en medhjälpare som ett led i sin myndighetsutövning (jfr Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen – en kommentar, JUNO, version 8, avsnittet 3.2.6).

Statens ansvar gentemot den skadelidande påverkas inte av om det finns en försäkring på statens sida som kan täcka den aktuella skadan (se Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, JUNO, version 12, s. 177 f). I vissa fall kan den skadelidande ges en rätt att, om han eller hon skulle finna detta lämpligt, rikta krav direkt mot det enskilda företaget som vållat skadan eller skadevållarens försäkringsgivare om det finns en ansvarsförsäkring (9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen [2005:104] och se vidare Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, a.a., avsnittet 3.2.6 och Jan Hellner och Marcus Radetzki, a.a., s. 179 ff.). Dessa regler om s.k. direktkravsrätt syftar till att trygga den skadelidandes rätt. Underlåtenhet att rikta sådant krav fritar emellertid inte skadevållaren från ansvar.

Med undantag för bestämmelsen i 3 kap. 6 § skadeståndslagen kan förekomsten av försäkringsskydd på skadevållarens (statens) sida inte heller läggas till grund för jämkning av skadeståndets storlek (se Jan Hellner och Marcus Radetzki, a.a., s. 178).

Jämkningsregel i 3 kap. 6 § skadeståndslagen är vidare inte tillämplig i det här fallet. Enligt den bestämmelsen kan ersättning för sakskador enligt 3 kap. 2 § jämkas om det är skäligt med hänsyn till föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter. Även om man därmed främst har åsyftat försäkring – eller frånvaron av försäkring – på den skadelidandes sida finns det möjlighet att med bestämmelsen jämka ersättning med hänsyn till försäkrings­skyddet på den skadeståndsskyldiges sida (se Jan Hellner och Marcus Radetzki, a.a., s. 178 och Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, a.a., avsnittet 3.6.1). Enligt bestämmelsens förarbeten är dock jämknings­möjligheten inte avsedd att tillämpas vid relativt måttliga skador så som är fallet här (se Bertil Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning II, 1978, s. 119 med hänvisning till prop. 1972:5, s. 369 f.). Bestämmelsen är redan av det skälet inte tillämplig här. Vad Kronofogdemyndigheten anfört om försäkringsskyddet hos det företag som bärgat bilen utgör därmed inte skäl för att begränsa eller vägra ersättning till AA.

Det som framkommit om AA:s begränsade försäkringsskydd för bilen ger inte heller utrymme för jämkning (se rättsfallet NJA 2017. 371, ”Den oförsäkrade båten”, p. 18 och jfr Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, a.a., avsnitt 3.6.2). Det saknas därmed skäl att sätta ner skadeståndet.

AA har alltså rätt till ersättning med 5 000 kr.

Ombudskostnader hänförliga till skaderegleringsärendet

Justitiekanslern kan inom ramen för statens frivilliga skadere­glering förordna om ersättning för ombudskostnader. Sådan ersättning be­stäms i enlighet med de principer som gäller vid bestämmande av ersättning för rättegångskostnader i allmän domstol, dvs. med utgångspunkt i bestäm­melserna i 18 kap. rättegångsbalken.

AA:s åberopade utredning och argumentation i skaderegleringsärendet tycks till stor del vara en upprepning av det som fördes fram i tingsrätten vid överklagandet av utmätningen. Mot den bakgrunden och med beaktande av utgången i själva saken anser Justitiekanslern att ersättningen för ombudsarvode bör stanna vid 5 528 kr, vilket motsvarar tre timmars arbete inklusive mervärdesskatt.