Skadeståndsskyldighet samt allvarlig kritik mot Kriminalvården med anledning av att en person alltför länge varit placerad i häkte i avvaktan på placering i anstalt

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern riktar allvarlig kritik mot Kriminalvården för att sökanden, efter det att domen mot honom fått laga kraft, varit placerad i häkte i nio månader i väntan på placering i anstalt.

Justitiekanslern tillerkänner sökanden ersättning med 4 500 kronor. Kriminalvården ansvarar för att ersättningen betalas ut till sökanden. 

Justitiekanslern vidtar i övrigt inte någon åtgärd med anledning av sökandens anspråk. 

Ärendet

Sökanden har begärt skadestånd av staten på den grunden att han varit placerad i häkte trots att han borde ha placerats på anstalt. Anspråket avser dels förlorad inkomst om 17 490 kronor, dels lidande (ideell skada) med minst 100 000 kronor. Vidare har sökanden begärt straffnedsättning med anledning av den långa tid som han vistats i häkte.

Sökanden har anfört att han i häktet erhållit häktesbidrag om 200 kronor var fjortonde dag medan ersättningen på anstalt skulle uppgått till 865 kronor för motsvarande tid samt att det är 24 veckor som han gått miste om denna mellanskillnad om 665 kronor. Vidare har sökanden gjort gällande att han på anstalt dessutom hade fått tio procent av ersättningen avsatt till permissionsmedel.

Kriminalvården har yttrat sig över anspråket och upplyst bland annat att sökandens fängelsestraff blev verkställbart efter en nöjdförklaring den 7 december 2022 samt att sökanden skrevs ut från häkte och in på anstalt den 8 september 2023. 

Justitiekanslerns bedömning 

Straffnedsättning 

Inledningsvis konstaterar Justitiekanslern att sökandens begäran om straffrabatt inte kan föranleda någon åtgärd, eftersom en sådan prövning inte ingår i Justitiekanslerns uppdrag.

Tillsyn

Om en dömd är häktad när fängelsestraffet är verkställbart, ska verkställigheten påbörjas omedelbart där han eller hon förvaras (8 § strafftidslagen). Om den dömde inte förvaras i kriminalvårdsanstalt när verkställigheten påbörjas, ska han eller hon överföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet.

En dömd som ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelsestraff får i anslutning till det tas in i häkte bland annat i avvaktan på anstaltsplacering (9 § första stycket strafftidslagen). Tiden i häkte får inte vara längre än nödvändigt och inte längre än sju dagar, om det inte finns särskilda skäl för en längre tid. Även om det finns särskilda skäl får tiden inte vara längre än trettio dagar (10 § första stycket strafftidslagen).

I förarbetena har som exempel på när det kan anses föreligga särskilda skäl att överskrida sjudagarsfristen nämnts att det med hänsyn till ordning och säkerhet kan vara både tidskrävande och svårt att hitta en ändamålsenlig placering. Ett annat exempel på när det kan vara motiverat att tiden i häkte blir längre än sju dagar är hög beläggning i anstalter i den säkerhetsklass eller med den programverksamhet som anses lämplig. Frågan om vad som utgör särskilda skäl ska dock avgöras genom en samlad bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall. I samband med att den nya regleringen infördes framhöll regeringen att en absolut tidsfrist om 30 dagar borde ge Kriminalvården möjlighet att upprätthålla de fastställda fristerna (jfr prop. 2017/18:250 s. 73 f. och 173).

Av utredningen framgår att sökanden har varit placerad i häkte i nio månader i väntan på placering i anstalt.

Kriminalvården har medgett att den absoluta tidsfristen i 10 § strafftidslagen har överskridits. Enligt myndigheten berodde tidsutdräkten på att det vid tillfället inte fanns tillräcklig platskapacitet vid riksmottagningen i anstalten Kumla, där sökanden skulle placeras för att genomgå en fördjupad villkorsutredning inför beslut om särskilda villkor enligt 1 kap. 7 och 8 §§ fängelselagen.

Att en intagen väntar på en ledig plats på riksmottagningen är en sådan omständighet som kan medföra att en tillfällig förvaring på häkte utöver de sju dagar som föreskrivs i 10 § strafftidslagen ibland måste godtas. Att en intagen, såsom i sökandens fall, får vänta åtta månader utöver den lagstadgade fristen är dock helt oacceptabelt. Kriminalvården förtjänar kritik för det inträffade. Kritiken är allvarlig särskilt med hänsyn till den långa tid som den absoluta fristen i strafftidslagen överskridits i det här fallet men även i ljuset av att både Justitiekanslern och Riksdagens ombudsmän (JO) vid flera tillfällen tidigare på senare tid har kritiserat Kriminalvården för att intagna fått vänta alltför länge i häkte på att placeras i anstalt (se t.ex. JK beslut 11 april 2024 i ärende dnr 2023/6935 och JK beslut den 14 april 2025 i ärende dnr 2023/8922 samt JO beslut den 27 januari 2022 dnr 7654-2020 och JO beslut den 14 december 2022 dnr 1716-2022). 

Skadeståndsskyldighet

Staten ska ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för (3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen). Rätt till ersättning för ideell skada (kränkning) har vidare den som utsatts för ett typiskt sett integritetskränkande brott vid sådan myndighetsutövning (3 kap. 2 § 2 och 2 kap. 3 § skadeståndslagen). Skadestånd för ideell skada ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (3 kap. 4 § skadeståndslagen).

Sökanden har varit placerad i häkte i väntan på en anstaltsplacering under en tidsperiod som överskrider den maximala fristen enligt strafftidslagen med åtta månader. Någon annan anledning till dröjsmålet än att det saknats plats på lämplig anstalt har inte framkommit. Att en intagen är placerad i häkte i stället för att med respekt för strafftidslagens tidsfrister placeras på anstalt medför en risk för att verkställigheten inte får det innehåll som lagen syftar till och att den intagne i strid med 2 kap 1 § fängelselagen underkastas en mer ingripande övervakning och kontroll än nödvändigt. Mot den bakgrunden får dröjsmålet med att placera sökanden i anstalt anses utgöra ett sådant väsentligt avsteg från vad som kan förväntas av verksamheten som utgör fel och försummelse i skadeståndslagens mening.

Fråga uppkommer då om sökanden är berättigad till ersättning för dels ideell skada, dels ekonomisk skada.

Det som sökanden anfört och vad som i övrigt framgår av utredningen ger inte underlag för bedömningen att det har begåtts något sådant integritetskränkande brott som är en förutsättning för att ersättning för ideell skada ska ges ut enligt 3 kap. 2 § 2 och 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Det kan inte heller anses ha skett någon överträdelse av Europakonventionen. Anspråket på ersättning för ideell skada ska därför avslås.

En intagen har rätt till ersättning från Kriminalvården om han eller hon har utfört eller deltagit i anvisad sysselsättning, och ersättning för sysselsättningen inte betalas ut av någon annan (3 kap. 3 § fängelselagen). En intagen har också intagen rätt till ersättning om någon sysselsättning inte kan anvisas och det inte beror på honom eller henne (13 § fängelseförordningen). Som utgångspunkt har en intagen rätt till ersättning med 13 kronor per timme för tid som han eller hon deltar i eller utför anvisad sysselsättning (3 kap. 2 § KVFS 2011:1) och med 6 kronor och 50 öre för varje timme som sysselsättning inte kan anvisas (3 kap. 7 § samma föreskrifter). I de allmänna råden anges att en intagen bör erbjudas sysselsättning under 30–40 timmar per vecka.

Kriminalvården ska, för frigivningsändamål, hålla inne en tiondel av den ersättning som ges för anvisad sysselsättning (3 kap. 4 § fängelselagen). Ersättning som hålls inne ska betalas ut till den intagne senast i samband med att han eller hon inte längre ska vara berövad friheten. Justitiekanslern konstaterar att bestämmelsen inte ger rätt till någon ytterligare ersättning, utan endast handlar om tidpunkten för utbetalning.

Av sökandens egna uppgifter framgår att han uppburit viss ersättning under tiden i häkte. Kriminalvården har inte motsatt sig att sökanden skulle ha uppburit högre inkomst om han hade vistats i anstalt jämfört med vad han gjorde i häktet. Det får anses visat att sökanden har lidit viss ekonomisk skada till följd av det skadeståndsgrundande felet. När det gäller den ekonomiska skadans storlek har det däremot inte lagts fram någon utredning som visar att den uppgår till det belopp som sökanden gjort gällande. Med beaktande av det underlag som har presenterats och den tid som anstaltsplaceringen dröjt mer än vad som varit motiverat anser Justitiekanslern att sökanden bör tillerkännas ersättning för inkomstförlust med skäligen uppskattade 4 500 kronor.