Kritik mot Polismyndigheten för långsam handläggning av en förundersökning; även fråga om skadestånd

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern riktar kritik mot Polismyndigheten för långsam handlägg­ning av förundersökningen mot sökanden.

Justitiekanslern tillerkänner sökanden ersättning med 10 000 kr för den överträdelse av Europakonventionen som skett. Polismyndigheten ansvarar för att ersättningen betalas ut till honom.

Ärendet

Bakgrund

Den 16 oktober 2022 fick Polismyndigheten larm om en trafikolycka. På platsen påträffades sökanden och hans bil som körts av vägen. Sökanden var alkoholpåverkad. Hans körkort omhändertogs och en förundersökning inled­des avseende grovt rattfylleri och vårdslöshet i trafik. Den 8 november 2022 beslutade Transportstyrelsen att återkalla sökandens körkort tills vidare. Transportstyrelsen beviljade den 20 december 2022 sökanden körkort med villkor om alkolås.

Av ärendehistoriken framgår att ett antal åtgärder vidtogs i den aktuella för­undersökningen den 16 och 17 oktober 2022. Ett vittnesförhör hölls sedan i början av augusti 2023 och en förundersökningsledare tillsattes i slutet av april 2024. Därefter vidtogs inga åtgärder förrän den 16 oktober 2024. Den 8 november 2024 lades förundersökningen ned. Transportstyrelsen upp­hävde samma dag sina tidigare beslut och avskrev sökandens ärende från vi­dare handläggning.

Anspråket m.m.

Sökanden har begärt skadestånd av staten med 398 285 kr för långsam handläggning av förundersökningen mot honom. Beloppet avser inkomst­förlust, lidande och utgifter för bl.a. alkolås och läkarintyg.

Polismyndigheten har yttrat sig över anspråket.

Rättsliga utgångspunkter

Bestämmelser om statens skadeståndsskyldighet

Staten ska ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verk­samhet som staten svarar för (3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen).

Staten ska också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighets­utövning (3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen). Ersättning för sådan ideell skada kan med stöd av dessa regler ges ut endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. För skadeståndsansvar krävs att det är styrkt att sta­ten genom oaktsamhet har orsakat en skada. Bedömningen av om en myn­dighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel eller princip som har åsidosatts och vilka risker felet eller försummelsen innebär. I regel är det endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar som kan anses utgöra skadeståndsgrundande fel eller försummelser. En helhetsbedömning ska gö­ras. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Skadestånd ska också ges ut när den skadelidandes grundläggande fri- och rättigheter enligt regeringsformen eller enligt Europakonventionen har över­trätts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (3 kap. 4 § skade­ståndslagen).

Rätten till en rättegång inom skälig tid regleras i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och artikel 6 i Europakonventionen. Denna rätt innefattar även förundersökningsstadiet.

Enligt 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen ska en rättegång genomfö­ras rättvist och inom skälig tid. Av artikel 6.1 i Europakonventionen framgår att var och en, vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter, ska vara berättigad till en rättvis rättegång inom skälig tid. Den närmare innebörden av kravet på rättegång inom skälig tid framgår av praxis från svenska domstolar och från Europadomstolen.

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har överträtts ska avgöras ge­nom en helhetsbedömning där hänsyn ska tas till målets totala handlägg­ningstid och komplexitet, parternas agerande, domstolarnas och myndighe­ternas handläggning samt vad som har stått på spel för den enskilde. Vad gäller handläggningen ska särskilt beaktas om det har förekommit längre pe­rioder av inaktivitet. Inaktivitet och ineffektivitet i delar av handläggningen kan i vissa fall tolereras under förutsättning att den sammanlagda handlägg­ningstiden inte är oacceptabelt utdragen (se bl.a. se t.ex. Nuutinen mot Fin­land, app. no. 32842/96, dom meddelad den 27 juni 2000, p. 110 och Pretto med flera mot Italien, app. no. 7984/77, dom meddelad den 8 december 1983 [plenum], p. 37). samt ”Toftavägen” NJA 2021 s. 820 p. 14 och 22).

Som utgångspunkt får en handläggningstid om upp till två år per instans för relativt okomplicerade brottmål godtas, om inte skäl för en särskilt skynd­sam handläggning föreligger eller framkommer av hänsyn till de tilltalade (se ”Toftavägen”).

Allmänt om en förundersöknings bedrivande

En förundersökning ska bedrivas så skyndsamt som omständigheterna med­ger (23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken). Förundersökningsledaren ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäker­hetsintressen tas till vara (1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen [1947:948]).

Bestämmelser om omhändertagande och återkallelse av körkort

I 5 kap. 5 § körkortslagen (1998:488) anges att ett körkort ska återkallas tills vidare i avvaktan på ett slutligt avgörande av återkallelsefrågan om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att återkallas slutligt på någon av de grunder som avses i 5 kap. 3 § 1–7 körkortslagen.

Av 5 kap. 3 § 1 körkortslagen framgår det att ett körkort ska återkallas bl.a. om körkortshavaren gjort sig skyldig till grovt rattfylleri.

Enligt 5 kap. 7 § l körkortslagen ska ett körkort omhändertas om körkortshavaren vid förande av ett motordrivet fordon har visat tydliga tecken på påverkan av alkohol eller annat ämne. Vidare framgår det av 5 kap. 7 § 2 att ett körkort ska omhändertas om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att återkallas enligt 5 kap. 3 § l eller 4. Att Polis­myndigheten får besluta om omhändertagande av körkort framgår av 7 kap. 4 § körkortslagen.

Justitiekanslerns bedömning

Omhändertagandet och återkallelsen av sökandens körkort

När sökandens körkort omhändertogs och återkallades förelåg det sådana omständigheter som gav Polismyndigheten och Transportstyrelsen utrymme att i enlighet med reglerna i körkortslagen besluta om omhändertagande och återkallelse av sökandens körkort (se 5 kap. 5 och 7 §§ samt 7 kap. 4 § kör­kortslagen). Att förundersökningen mot sökanden senare lades ned innebär inte att Polismyndighetens eller Transportstyrelsens beslut var uppenbart oriktiga när de fattades. Polismyndigheten och Transportstyrelsen har alltså inte gjort sig skyldiga till fel eller försummelse genom att fatta de aktuella besluten. Sökanden kan därmed inte få skadestånd på denna grund.

Långsam handläggning av förundersökningen

Inledningsvis kan konstateras att Polismyndighetens handläggning av den aktuella förundersökningen inte inneburit att sökanden utsatts för något brott. Han har därmed inte rätt till ersättning för kränkning med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Frågan blir då om handläggningen av förunder­sökningen har inneburit att sökandens rätt till en rättegång inom skälig tid enligt regeringsformen och Europakonventionen har åsidosatts.

Förundersökningen mot sökanden inleddes den 16 oktober 2022 och lades ned den 8 november 2024. Handläggningstiden uppgick således totalt till två år och drygt tre veckor. Under denna period vidtogs endast en åtgärd – ett vittnesförhör – som drev förundersökningen framåt. Förhöret hölls ca 10 månader efter det misstänkta brottet. Därefter vidtogs ingen åtgärd förrän 14 månader senare. Två längre perioder av inaktivitet har därmed förekommit i ärendet. Att förundersökningen drog ut på tiden har inte berott på sökanden. Det har vidare rört sig om brottslighet av relativ enkel och okomplicerad art. Mot denna bakgrund finner Justitiekanslern att den totala handläggningsti­den får anses ha varit så lång att sökandens rätt till en rättegång inom skälig tid enligt regeringsformen och Europakonventionen har åsidosatts. Skade­ståndsskyldighet för staten kan därför ha uppkommit.

Enligt Europadomstolens praxis finns en stark presumtion för att ett åsido­sättande av rätten till rättegång inom skälig tid medför ideell skada för den enskilde. I detta fall kan sökanden inte anses gottgjord enbart genom att Justitiekanslern konstaterat att en konventionsöverträdelse har ägt rum. Eko­nomisk kompensation bör därför utgå för den ideella skada sökanden har li­dit. Justitiekanslern bestämmer ersättningen till 10 000 kr.

Eftersom en handläggningstid om upp till två år per instans normalt får god­tas för relativt okomplicerade brottmål och då inte annat är visat än att kost­naderna för inkomstförlust och utgifter uppkommit under denna tid, kan kostnaderna inte anses orsakade av den långsamma handläggningen. Sökan­dens anspråk i denna del ska därför lämnas utan bifall.

Tillsyn

Polismyndigheten har vidgått att förundersökningen mot sökanden inte be­drivits på det sätt som varit önskvärd, vilket berott på att annan allvarligare brottslighet behövt prioriteras före den nu aktuella förundersökningen.

Justitiekanslern har förståelse för att Polismyndigheten måste göra priorite­ringar bland de brott som myndigheten utreder. Detta får emellertid inte in­nebära att rättegångsbalkens skyndsamhetskrav åsidosätts eller att den en­skildes rättigheter enligt regeringsformen och Europakonventionen inte re­spekteras, vilket alltså har skett i detta fall. Polismyndigheten kan därför inte undvika kritik för sin långsamma handläggning av förundersökningen mot sökanden.