Girjas sameby ./. staten angående ensamrätt till småviltsjakt och fiske
Processläget
Gällivare tingsrätt har i dom den 3 februari 2016 fastställt att Girjas sameby (Girjas) i förhållande till staten har ensamrätt till småviltsjakt och fiske inom sitt område på Gällivare kronoöverloppsmark 2:1 (Området). Domen innebär att staten inte får upplåta jakt- och fiskerätt på Området och att Girjas har rätt att utan statens samtycke upplåta jakt på småvilt och fiske på Området.
Staten är ägare till Gällivare kronoöverloppsmark 2:1, men domen innebär att det är Samebyn och inte staten som har den jakträtt och fiskerätt som normalt tillkommer fastighetsägaren.
Staten överklagade tingsrättens dom. Hovrätten för Övre Norrland har meddelat prövningstillstånd och huvudförhandling har nu hållits i hovrätten. Den avslutades den 11 december 2017 och hovrätten har meddelat att de räknar med att kunna meddela dom i målet den 23 januari 2018.
Kort beskrivning av tvistefrågorna
Girjas har som grund för sin talan åberopat urminnes hävd, alternativt sedvanerätt, och anfört bl.a att ensamrätten följer direkt av rennäringslagen, att samer i egenskap av ursprungsbefolkning har bedrivit renskötsel inom Området, samt att samer ensamma i god tro har brukat Området för jakt och fiske kontinuerligt under mycket lång tid, såväl i samband med renskötsel som oberoende av denna. Girjas har även anfört att den nuvarande regleringen ‑ som innebär att staten, men inte Girjas, äger upplåta rätt till jakt och fiske på Området ‑ innebär en diskriminering som strider mot egendomsskyddet i Regeringsformen och Europakonventionen för Mänskliga Rättigheter.
Tingsrätten har funnit att samerna redan vid tiden för ikraftträdandet av 1734 års lag hade rätt att jaga och fiska på Området på grund av urminnes hävd, att deras rätt är en ensamrätt och att staten, som blivit ägare till marken först genom avvittring år 1887, därefter inte kunnat vidta någon åtgärd som upphävt samerna rätt. Girjas har därför enligt tingsrätten den yrkade ensamrätten. Ett sådant rättsläge är enligt tingsrätten förenligt med rennäringslagen. I domskälen har tingsrätten dock uttalat att rennäringslagens reglering av rätten att upplåta jakträtt och fiskerätt på Området strider mot grundlagen och Europakonventionen.
Statens inställning är följande.
Det är staten som äger marken och i den egenskapen innehar jakträtten och fiskerätten på Området. Det är ostridigt att Girjas har kollektiv renskötselrätt på Området och att Girjas och dess medlemmar inom ramen för renskötselrätten får jaga och fiska på Området. Rennäringslagstiftningen, som utgör en kodifiering av tidigare gällande rättsregler, innefattar en uttömmande reglering av innehållet i renskötselrätten.
Staten anser att det i svensk rätt inte finns någon rättsregel som ger Girjas en från den kollektiva renskötselrätten fristående, individuell rätt att jaga och fiska på Området, och att en sådan rätt i vart fall inte kan grundas på att samer kollektivt bedrivit renskötsel, jagat och fiskat på Området. Genom 1886 års renbeteslag fick den samiska befolkningen monopol på renskötsel. Lagen ger inte samerna ensamrätt till jakt och fiske, och samer har enligt staten inte genom att jaga och fiska på Området kunnat utvidga den rätt som samerna har enligt lagen. Härtill kommer att Girjas enligt staten inte kan för egen del göra anspråk på rättigheter som tillkommer den samiska befolkningen som kollektiv.
Staten påpekar också att samerna inte före början av 1900-talet gjort anspråk på ensamrätt till markresurserna ovanför odlingsgränsen i förhållande till staten, och att de aldrig, i juridisk mening, hävdat en sådan rätt.
Urminnes hävd, som är ett väl definierat rättsinstitut, har inte kunnat göras gällande på oskiftad mark och endast beträffande strängt begränsade områden. Enligt staten är det i målet omtvistade Området, som till ytan är större än Gotland, alldeles för stort för att kunna vara föremål för urminnes hävd. Samernas nomadiserande levnadssätt har också förhindrat sådan anknytning till marken som krävs för att de ska kunna åberopa urminnes hävd. Indelningen i samebyar har tillkommit för att åstadkomma en lämplig fördelning av renbetet mellan byarna och inte för att ge ägarliknande befogenheter inom byområdet.
Staten bestrider också att samer utnyttjat marken inom Området under den tid och på det sätt som Girjas påstår i målet. Området var fram till omkring år 1600 glest befolkat. Först under 1600-talet växte befolkningen i samband med att den storskaliga renskötseln började utvecklas som en särskild näring. I samband därmed minskade samernas beroende av jakt och fiske.
Renskötselrätten är en rätt för den samiska befolkningen att, oberoende av vem som är ägare till marken, bedriva renskötsel där så skett av gammal sedvana. Renskötselrätten får utövas endast av den som är medlem i en sameby. Till sitt innehåll är samernas renskötselrätt därför en personlig rätt som inte kan vare sig överlåtas eller upplåtas till andra.