Unibet (London) Ltd och Unibet (International) Ltd ./. staten genom Justitiekanslern (dnr 3920-03-45) – lotterilagens förbud mot främjande av utländsk spelverksamhet (EU-skadestånd)

Unibet (London) Ltd och Unibet (International) Ltd yrkade vid Eskilstuna tingsrätt (mål nr T 2417-03 och T 2418-03) att tingsrätten skulle fastställa att staten var skadeståndsskyldig mot bolagen på grund av att det s.k. främjandeförbudet i 38 § lotterilagen – dvs. förbudet att genom t.ex. reklam främja utländska spelbolags verksamhet – upprätthölls mot bolagen. Unibet-bolagen gjorde gällande att främjandeförbudet utgör en otillåten inskränkning av den fria rörligheten för tjänster enligt artikel 56 FEUF och att bolagen hade gått miste om intäkter eftersom de inte har kunnat marknadsföra sina speltjänster i svenska medier.

Unibet-bolagen framställde också ett yrkande om att tingsrätten skulle fastställa att främjandeförbudet inte fick tillämpas mot bolagen och påkallade att tingsrätten skulle meddela interimistiskt beslut härom. Tingsrätten avvisade faställelsetalan i denna del i beslut den 2 juli 2004 eftersom den innefattade s.k. abstrakt normprövning och därmed kom i konflikt med förbudet häremot enligt 11 kap. 14 § regeringsformen. I beslut den 12 november 2004 avslog tingsrätten ett nytt yrkande om interimistiskt beslut att främjandeförbudet inte fick tillämpas mot bolagen. Båda besluten överklagades till Svea hovrätt (mål nr Ö 5769-04 och Ö 9251-04). I beslut den 8 oktober 2004 respektive den 26 januari 2005 avslogs överklagandena. Efter att Unibet-bolagen överklagat till Högsta domstolen (mål nr Ö 4474-04 och Ö 752-05) beslutade Högsta domstolen att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen främst i frågan om ett sådant förbud mot abstrakt normprövning som regeringsformens kom i konflikt principen om ett effektivt domstolsskydd för enskildas rättigheter enligt unionsrätten. EU-domstolen meddelade dom den 13 mars 2007 (mål C-432/05) och fann härvid att unionsrätten inte utgjorde hinder mot ett sådant förbud som det svenska under förutsättning att den enskilde inom ramen för andra former av effektiva rättsliga förfaranden kan få till stånd en prejudiciell prövning av de nationella bestämmelsernas förenlighet med unionsrätten. Med utgångspunkt i de besked som EU-domstolen lämnat och med hänsyn till att Unibet-bolagen inom ramen för den fastställelsetalan om skadeståndsskyldighet skulle få en sådan prejudiciell prövning av främjandeförbudets förenlighet med unionsrätten avslog Högsta domstolen den 24 oktober 2007 bolagens överklaganden. Högsta domstolens avgörande är refererat i NJA 2007 s. 718.

I fråga om skadeståndsskyldigheten bestred staten sådant ansvar. Staten anförde bl.a. att främjandeförbudet utgör en integrerad och nödvändig del av den svenska spelregleringen som syftar till att skydda folkhälsan genom att motverka överdrivet spelande samt att motverka brott och bedrägerier. Statens inställning var därför att den inskränkning av den fria rörligheten för tjänster som främjandeförbudet innebär är motiverad av sådana tvingande skäl av allmänintresse som EU-domstolen har godtagit i sin praxis och att främjandeförbudet därför inte står i strid med unionsrätten. Såvitt gällde Unibet (International) Ltd bestred staten att bolaget kunde åberopa sig på den fria rörligheten för tjänster, eftersom bolaget inte lagligen kunde tillhandahålla sina tjänster till spelare i sin etableringsstat Malta.

Eskilstuna tingsrätt meddelade dom i målen den 2 mars 2010 och lämnade härvid Unibet-bolagens skadeståndstalan utan bifall och förpliktade bolagen att utge ersättning för statens rättegångskostnader. Tingsrätten fann att främjandeförbudet inte stod i strid med unionsrätten. Tingsrätten fann såvitt gällde Unibet (International) Ltd att detta bolags talan skulle ogillas redan av den anledningen att bolaget – såsom staten anfört – inte kunde grunda sin skadeståndstalan på den fria rörligheten för tjänster enligt artikel 56 FEUF.

Unibet-bolagen överklagade till Svea hovrätt (hovrättens mål nr T 2746-10).

Efter att Unibet-bolagen återkallat sitt överklagande beslutade hovrätten den 18 april 2011 att avskriva målet och förpliktade bolagen att betala statens rättegångskostnader i hovrätten. Tingsrättens dom står därmed fast.