A.A. ./. staten genom Justitiekanslern (dnr 5532-19-4.5.2) – ersättning vid frihetsberövande

A.A. dömdes, efter eget erkännande, den 1 oktober 1986 av Stockholms tingsrätt för bl.a. mord till sluten psykiatrisk vård. Han var då 15 år gammal. A.A. frigavs den 31 mars 1988. Före frigivningen tog A.A. tillbaka sitt erkännande.

A.A. ansökte om och beviljades resning av Svea hovrätt den 7 april 2016 såvitt gällde dels frågan om A.A. gjort sig skyldig till mord, dels frågan om påföljd. Den 13 december 2016 frikände Stockholms tingsrätt A.A. från åtalet för mord och meddelade påföljdseftergift för den övriga brottsligheten. A.A. har varit frihetsberövad under perioden 21 maj 1986 – 31 mars 1988.

A.A. begärde ersättning av staten hos Justitiekanslern enligt den tidigare gällande lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning. Justitiekanslern beslutade den 6 september 2017 att avslå hans begäran om ersättning med hänvisning till att preskription inträtt (dnr 1990-17-4.1). A.A. ansökte om stämning mot staten vid Stockholms tingsrätt och begärde ersättning för lidande med 3 000 000 kr (mål nr T 12325-19). Staten motsatte sig att betala skadestånd. I första hand invände staten att anspråket är preskriberat och i andra hand att A.A. inte har någon rätt till ersättning eftersom han själv uppsåtligen föranlett frihetsinskränkningen. Huvudförhandling hölls vid Stockholms tingsrätt den 27 maj 2020.

Stockholms tingsrätt meddelade dom i målet den 24 juni 2020. Tingsrätten ansåg att anspråket på ersättning inte hade preskriberats men att A.A. själv uppsåtligen hade föranlett frihetsberövandet varför någon rätt till ersättning inte förelåg. Käromålet ogillades.

A.A. överklagade tingsrättens dom. I dom den 1 juli 2021 ändrade hovrätten tingsrättens dom på så sätt att staten förpliktades att betala 1 200 000 kr till A.A (mål nr T 8528-20). Hovrätten ansåg att anspråket inte hade preskriberats samt att A.A. inte kunde anses ha själv uppsåtligen föranlett frihetsberövandet.

Både staten och A.A. överklagade hovrättens dom. Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd och huvudförhandling hölls den 3 maj 2022 (mål nr T 4705-21).

Högsta domstolen meddelade dom den 30 juni 2022 och biföll statens överklagande. Domstolen, som prövade statens andrahandsinvändning först, fann att A.A. själv uppsåtligen hade föranlett frihetsberövandet och att han därför inte kan göra anspråk på ersättning enligt frihetsinskränkningslagen. Vid den utgången saknades anledning att pröva statens preskriptionsinvändning. Tingsrättens domslut fastställdes.